När han kom till sjukhuset och medicinerna var lämnade hemma, blev Benny bättre. Det var då jag tänkte att det kanske hängde ihop.

Innan det hade min pappa hade blivit så mycket sämre under lång tid. Helt förvirrad, visste knappt om han var i stan eller på landet. Kunde fråga om jag skulle gå och handla, klockan ett på natten. Darrade mycket och hade ofta svårt att knäppa knapparna och få på sig kläderna. Han sov på dagarna och vankade av och an på nätterna.

En sen kväll, efter att Benny åkt in till akuten ambulans ännu en gång, gjorde jag det. Jag tog hans mediciner. Inte diabetesmedicinerna, men allt det andra. Det var massor av piller jag hittade, jag visste inte vilka som var avbrutna antibiotikabehandlingar eller allergimediciner, jag bara tog allt, allt. Hittade också fem olika sorters sömntabletter. Och så gömde jag pillren högst upp i garderoben.

Det var en intigritetskränkning, men han kränkt nog ändå. Nu skulle han bli bättre.

Efter tre dagar å sjukhuset mådde han prima, även om han var svag. Han sov på natten och var vaken på dagen.

När han kom hem hade han fortfarande svårt att röra sig efter ett av fallen och låg i en bädd nere hos oss.

Det var på sätt och vis bra för med den tillfälliga makten förklarade jag att medicinerna åkt ut.

Jag berättade också att jag skulle ringa till hans läkare på vårdcentralen och vara tydlig med att det kanske är hennes fel att han ramlar - om det är medicinerna. Sedan gjorde jag det och det hjälpte. Han fick en ordentlig läkemedelsgenomgång.

Efter det var det APO-dos som gällde. Att han inte fått det tidigare är ganska obegripligt. APO är ett påssystem som innehåller exakt rätt dos varje gång. Benny har som sagt alltid varit en förvirrad professor med tankarna på annat håll, ofta i en helt annan dimension ändå, utan droger.

Propavan försvann från listan, som har darrningar och förvirring som möjlig biverkning, och det kan ha varit stora boven. Hans diabetes blev bättre behandlad och Sensaval-dosen minskade rejält.

Och vet du vad. Han blev så bra.Tillfrisknandet tog ungefär ett halvår till, men idag kan man inte fatta att han haft diagnosen demens.

Det var inte demens, det var fel mediciner.

I dag jobbar han igen. Benny, 77 år, är professor i datalingvistik och inblandad i flera projekt, bland annat ett dialektprojekt på Uppsala Universitet och det nystartade globala varumärkesföretaget Markify, som delvis består av en sökordsalgoritm Benny hittat på.

Han har varit på släktträff i USA, åker till landet när han känner för det, intresserar sig för politiken och umgås med sina barnbarn. Nu är det han som hjälper mig, varje dag är han där. För mig och barnen.

Pappa Benny själv känner inte igen allt det här. Han
fnyser när jag berättar. Men jag förstår det, han var ju bara helt borta
i huvudet. Det var sex år av hans liv som försvann och hemsk tid för
oss i hans närhet.

Man kan aldrig säga att alla mediciner är dåliga, läkemedel räddar liv, men vissa substanser, för vissa individer, är inte bra. Äldre är också känsligare, mer känsliga för vätskebrist, solbrist, leverpåverkan och allt möjligt som gör det mer känsligt med doser och andra samverkande faktorer.

Då är det bra att ha någon nära anhörig som vet hur man brukar vara. Och kan larma doktorn när något verkar gå galet.