15 augusti 2011

15 augusti 2011

idag skulle jag varit back on track på mitt jobb efter semestern.
Semestern som jag likagärna kunde skippat att ta ut eftersom jag kunnat
njuta av min semester kanske 2 hela dagar om man ska slå i hop dom bra
stunderna.
Men, men nu e det som det är och semestern är slut för den här gången.
Such a waste på semeserdagar!

Jag hade övertygat mig själv om att jag skulle börja jobba i dag och såg fram emot det på flera  olika sätt.
Bla att jag skulle få träffa alla mina arbetskamrater igen och jag skulle få jobba.
Jag skulle få tillbaka en del av mig som varit borta under denna tiden
som varit, för på något sätt så speglar ju mitt jobb en del av den jag
är.

Något som jag kommit underfund med mer och mer  desto närmre denna dagen
jag kommit var: hur i helvete tänkte jag när jag sa att jag skulle
jobba?
Jag har funderat på hur jag skulle kunna få det att funka med mig på min
arbetsplats nu när det är som det är, och kommit fram till att jag
skulle nog snarare vara en belastning än en arbetskraft....
Vad är det för mening med att vara där när jag ändå inte kan göra något som mitt arbete kräver?
Fixar jag det inte hemma, hur sjutton ska jag fixa mitt arbete?

Sen är jag inte den som kastar in handduken i första taget, det ska gudarna veta.
Minns att jag fick frågan förra veckan : ska du verkligen jobba nästa vecka när du mår såhär?
Och jag svarade:" ja, jag ska i allafall pröva! Prövar jag inte så vet jag ju inte om jag fixar det"
Jag vet att denna frågan var i all välmening och personen ville bara få
mig att fatta det jag vägrat att acceptera så länge nu., att jag är
sjuk.
Nu, några dagar senare när allt har förvärrats  har jag kommit till den 
insikten att jag inte fixar min arbetsplats när jag mår så här...

Hoppas på bra nyheter från vc och endokirurgen idag, så  jag håller både fingrar och tår korsade!!

Av My Andersson
16 augusti, 2011