ullabeths bild
ullabeth
Det började för mig på julafton 1978. Hade just fött mitt 3:e barn. Alltid duktig och klara allt själv. Så gick det som det gick. Visste inte då vad det var. Vi kan kalla det stressrelaterad utbrändhet och panikångest.

*************************************************************

Uppdaterad: 2012-02-28

4 kommentarer

Min kamp mot ångest och depression

1978 Julafton. Stressrelaterad utbrändhet.
Panikångest. Hade just fött mitt 3:e barn.
Alltid duktig och klara allt själv. Så gick det som det gick. Visste inte då vad det var.
Försökte hitta orsaken till mitt problem. Sökte endast för somatiska besvär som : hjärta, mage, lungor. Läste böcker, gick på kurser, ja allt som jag trodde skulle lösa mina problem. Inte alkohol.
Men allternativa källor. Läste till och med till homeopat och läste in Axelssons Basmedicinutbildning. Zonterapi, New Age.
Hjärtat var och förblev min akilleshäl.
15 år senare ansåg en läkare att det nog var psykiskt betingade besvär och remitterade mig till en psykiater.
Anafranil 25 mg. Trodde att jag skulle dö på natten.
10 mg. och sedan öka sakta till 35mg. Tog denna medicin till och från.
1995 började jag att ta den regelbundet. Varierade mallan 10mg och 20mg. För 5 år sedan hjälpte det inte längre, fick fler och fler dippar. Ökade till 35mg. hjälpte några veckor, sedan dipp igen.2010 Vårdcentralens doktor tyckte då att det var dags att sluta med Klomipramin och börja med SSRI-preparat. Fick Sertralin. Provade upp till 100, mådde fruktansvärt dåligt hela tiden. Fick ta sobril för att orka med att leva.
Bad att få sluta och gå tillbaka till Klomipramin, lång väg innan den hjälpte igen. Men efter några månader med 35mg, så kom ångesten tillbaka. Bad om remiss till en psykiater, och fick efter 4 månader (juli 2011,) komma till en. Hon tyckte att jag skulle sluta med (den farliga klomipraminen som gav så mycket biverkningar) och börja med Cymbalta. Då var det utsättning och insättning igen. Detta inom knappt ett år. Cymbaltan hjälpte inte nämvärt, ökade till max 120mg. hade fortfarande ångest. Då "övertalade hon mig till att börja med LYRICA. Jag hade läst så mycket om den, att jag var verkligen tveksam.
Men så började jag med 25mg dag och 25mg kväll.
Wow, ångesten försvann, jag kände mig för övrigt väldigt trött och konstig, extraslag, magbesvär huvudvärk, sömnbesvär. Efter 2 månader så kom ångesten tillbaka, då skulle jag öka till 50mg x2.
Jag kunde inte hålla mig vaken, blev som en zombie. Det var dagarna innan jul, och jag hade en del att uträtta. Jag orkade inte något.
Gick tillbaka till 25x2, med en hel del besvär.
Nu har jag inte tagit Lyrica sedan den 25 december 2011, tar 60mg. Cymbalta, och måste ta sobril 5mg på dagen och 10 på kvällen. Ångesten försvinner inte, men jag kan vara någorlunda normal.
Detta är ett handikapp som inte många förstår. Mitt liv har varit väldigt isolerat. Drog mig undan umgängeslivet när det började 1978, har kommit igen många gånger, men det har alltid varit ett kämpande. De senaste 5 åren har jag inte vaknat en enda morgon och känns att livet är härligt och haft förväntningar på roliga händelser.
Visst har jag känns glädje och varit lycklig ibland, men då har medicinen hjälpt vid de tillfällena. Har fått fobier efter alla dessa ångestattacker. Har aldrig vågat flyga, har aldrig vågat åka långt hemifrån. Avskärmat mig från olika aktiviteter.
Jag har utmanat mig själv många gånger, och gett mig beröm för att jag har lyckats, men det är tyvärr inte långvarigt.
Tänk om jag kunde få leva ett njutningsfullt liv som pensionär. Jag känner mig ung och har så mycket att ge och ta fortfarande.
Blev mycket sämre när mamma dog och jag slutade jobba för 5 år sedan. Jag lider av separationsångest och oroar mig för allt och alla hela tiden.
GAD är väl min diagnos, men jag lider även av depression.
Detta var mycket sorgligt skrivet. Men ovanstående är orsaken till att jag blev medlem här.
Jag skulle kunna skriva jättemycket om underbara händelser i mitt liv.
Att ha lidit av GAD i alla dessa år har väl också gett mig insikt och förståelse för människors våndor. Blivit ödmjuk och mera tålmodig.

Kategorier:

Psykiatri
Tillbaka till bloggen
*/ ?>

Kommentera artikeln

Kommentar av alias

Skrivet 8/7

Nu är det 2016 och mina besvär bara fortsätter

aliass bild
Jag har under våren och försommaren ökat till 70mg nu har det gått 15 dagar sedan senaste ökningen och jag mår pyton. Undrar hela tiden om det är för hög eller för låg dos. Jag mådde "bra" från jan. till slutet av april. Sedan började eländet. Jag tar kosttillskott som jag vet kan hjälpa, men det har ingen effekt. Har tänkt på att kanske komplettera klomipramin med t.ex dopamin. Jag har inte någon läkare att prata med om min sjukdom. Saknar det. Jag kanske har varit för rädd att öka dosen. Lycka till ni som har svarat. Det känns bra med gehör.

Kommentar av anonym

Skrivet 16/7

Hej! Jag har också haft helt

anonyms bild

Hej! Jag har också haft helt handikappande ångest i över 20 år. Provat både SSRI och SNRI men ingenting har hjälpt mig tillräckligt förutom klomipramin. I perioder då jag mått relativt bra i mitt liv har jag klarat mig på 50 mg/dag (detta är min underhållsdos som jag strävar efter) men i jobbiga perioder har jag varit i behov av betydligt högre doser. Min fundering till dig är därför om du verkligen fått rätt dos av klomipraminet. Det verkar ju ha hjälpt dig, men inte tillräckligt...

Kommentar av anonym

Skrivet 28/3

Medicinera ångest

anonyms bild

Jag undrar varför det aldrig talas om att kombinera mediciner med andra terapier som hypnos, avslappning, beteendeterapi, näringsterapi mm. I näringsmedicinsk tidskrift finns det ett specialnummer om detta, näringsbrister leder till ökad inre spänning som förvärrar bla ångest. T.ex Magnesiumbrist och låga halter av vitamin D är sådant som måste beaktas. Läkemedelsbehandling leder också till ökade behov av vissa näringsämnen och en belasning av levern som enligt kinesisk medicin leder till irritation och depression... Jag efterlyser helhetssyn! Biopat Ruth Säveholm

Kommentar av Anonym

Skrivet 28/2

Precis som mig

Anonyms bild

Det låter så hemskt men det du berättar hade kunnat vara jag. Precis samma har hänt nu för mig. Jag är sjukskriven nu i två veckor men sedan vet jag inte vad jag ska göra av mitt liv.

Annons