Ledarskribenten Peter Wolodarski skrev i pappersupplagan av Dagens Nyheter i helgen om läkaren Jakob Endler som känner sig obekväm med att få sitt jobb dokumenterat av filmande pappor under förlossningen och kommer i artikeln till slutsatsen: “Alla patienter känner nog instinktivt att de bör låta mobilen stanna i fickan.”

Jag skulle råda alla patienter att göra precis tvärtom. Be läkaren att få spela in samtalet och lägga fram mobilen med rec-knappen intryckt mellan er. Det gör att du efteråt kan lyssna på vad doktorn sa och menade. Det är nämligen lätt att missförstå eller inte höra allt när du sitter där. Vill du sedan dela med dig på patientforum eller liknande, kan du hjälpa fler. Vill du ha en andra åsikt är det också lättare om du har den första inspelad. Läkare kan förstås ha fel, de är ju bara människor, och det borde alla patienter tänka på. Men att använda som bevis, för att kunna polisanmäla en felbehandlande läkare, det tror jag även i framtiden kommer att vara mycket ovanligt.

Tandläkare och bilmekaniker har fått erfara jämförelsejournalistik med dold kamera, det vill säga en reporter visar upp sin bil eller tänder hos ett antal olika meckar och mottagningar. De olika tandläkarna och bilmekanikerna kommer sedan med olika diagnoser och slutnotan blir väldigt olika vid varje besök trots att det är samma bil eller tand som visats upp.

Läkarbesöken kostar lika mycket oavsett ingrepp, därför har vi inte sett den här typen av journalistik, men jag är ganska säker på att läkarnas diagnos skulle bli lika olika.

Går du till en läkare och säger att du är trött tar den kanske blodvärdet på dig. En annan kanske kompletterar med TSH, en mätning av sköldkörtelns funktion. Den tredje läkaren, kanske på grund av något nytt du säger om till exempel din familj, ger dig en remiss till ett cancerprov.

Så här är det med människor. Även läkare. De är inte robotar som alltid gör exakt samma bedömning. De kommer från olika kulturer, olika generationer, har olika kunskap och erfarenhet och det är lika bra att vi inser det. Väldigt ofta läker kroppen själv ändå. Och väldigt ofta räcker det med ett besök för att inse det eller få något som lindrar.

Om du inte tillfrisknar måste du leta dig vidare för att hitta den som kan hjälpa dig. Så är det och det borde inte vara något konstigt. Som om du hade en trasig takmålning från antiken, inte går du till första bästa målarfirma och frågar vad de tycker att du ska göra med den. Du får snarare leta i hela landet, hela världen och kanske inte hittar rätt exepert förrän du kommer till Italien.

Läkare har att göra med liv och död varje dag och jag tror att samspelet med de anhöriga måste få ta en allt större roll. När något allvarligt händer måste de anhöriga tas om hand på alla tänkbara sätt. Annars är risken att såret efter förlusten får dem att göra just det som föräldrarna till den lilla flickan på Astrid Lindgrens barnsjukhus gjorde. De sjukhus som inte har den rutinen redan bör snabbt upprätta den. Dagens patient eller anhöriga backar inte snällt ut från sjukhuset med mössan i hand. Det tycker jag är en bra utveckling. Öppenheten är här för att stanna.

Filmförbud på sjukhus, vad är det för dumheter? Varför vill de läkare som sitter med en patient inte hellre nå flera hundra på samma gång?
För läkarna torde filmningen inte varit något problem, möjligen för patienten om den publiceras i fel miljö. I en tid av kamp för tillfrisknande kan alla medel kännas relevanta. Efter ett par år när sjukdomen är under kontroll är det inte säkert att det är lika kul att ens filmer ligger ute på nätet. Då är det bra om du känner att du kan ha kontroll över ditt material.

Det är förbjudet att göra reklam för receptbelagda läkemedel i Sverige. Att komma ens i närheten är förbjudet. Nu menar Läkemedelsverket att företaget Boehringer Ingelheim har gått över gränsen med ett pressmeddelande de skickade ut i maj. Om inte pressmeddelandet tas bort från företagets hemsida bötesfälls de.

I praktiken inskränks nu möjligheterna för företagen att kommunicera med journalister.

-Vi bedömer att det här pressmeddelandet är marknadsföring. Läkemedelsbolagen har inte rätt att publicera information med syfte att öka försäljningen och användningen av ett receptbelagt läkemedel, det menar vi att företaget har gjort i det här fallet, säger Ragnhild Johnsson, utredare på Läkemedelsverket.

Det kostar ungefär en miljard kronor att framställa, utveckla, testa, dokumentera och få de nya läkemedlen godkända. Nya läkemedel blir därför dyrare än gamla och ska de nya läkemedlen nå de sjuka måste de subventioneras av myndigheten TLV. I detta pressmeddelande skrev företaget att de sökt om subvention för preparatet.

- Det var inte budskapet som var fel i detta pressmeddelande, utan att det saknade biverkningarna och de risker som är förknippade med läkemedlet. Konkurrentens biverkningar var däremot med, säger Johnsson.

Pradaxa lanseras som ett alternativ till den mycket vanliga medicinen Waran. Båda fungerar enligt studier ungefär lika bra, men biverkningarna och konsekvenserna av feldosering är mindre för Pradaxa, än sin föregångare. Men även Pradaxa har biverkningar. Allt detta står på Fass, som är tillverkarnas egen information, och som används av alla journalister.

- Ja, men det borde också vara med i pressmeddelandet, de kan vara långa, det gör inget.

Sedan berättade Ragnhild Johnsson något för mig som skulle kunna ställa hela yttrandefriheten på spel. Även om journalister skriver något positivt om ett läkemedel, utan att nämna biverkningarna och riskerna, och naturligtvis utan att ta betalt för sin information, kan det strida mot marknadsföringslagen och stoppas av Läkemedelsverket.

- Ja, det är klart, det handlar ju om människors hälsa. Det ser vi inte som någon begränsning i yttrandefriheten, vi vill bara skydda konsumenten mot ovederhäftg marknadsföring. Där ser vi ingen skillnad på allmänhet och journalister.

Att journalister och allmänhet nu klumpas ihop är nytt för bolagen. Journalister har en ansvarig utgivare med skyldigheter, men också
ett starkt skydd enligt lagen om yttrandefrihet som är en grundlag. Alla läkemedelsbolags hemsidor har tre olika sorters information. En till vårdpersonal, en annan till media och en tredje starkt censuerad textmassa till allmänheten där alla produktnamn är borttvättade. Det här kanske inte har varit korrekt, förklarar Johnsson.

Företaget Boehringer Ingelheim med stöd av Läkemedelsindustriföreningen, LIF, överklagar nu Läkemedelsverkets beslut till Förvaltningsrätten.

- Helt plötsligt nu har de gjort en ny tolkning av den lag som funnits i många år, det är väldigt uppseendeväckande att de gör den här inskränkningen i yttrandefriheten, säger Pär Tellner på LIF.

För mig som har startat Dina mediciner känns allt det här så sorgligt. Jag vill att människor ska få veta mer, kunna hänga med själva i de nyheter som forskas fram och få kontroll över sina egna behandlingar. Att inte ens pressinformationen till oss journalister får vara snabb och enkel gör det ännu omöjligare för oss att sprida nyheterna. Risken för att patienter skulle rusa iväg och knapra blodförtunnande för att det framstår smaskigt ser jag som nästan obefintlig. Risken att de aldrig får veta att det kommit en ny behandling är mycket större.

Här hittar du det anmälda pressmeddelandet och branschorganisationen LIFs överklagan:

Boehringer Ingelheim har sökt ett lägre pris på Pradaxa i Sverige

 

I dag åkte morfar Benny, min far, till hälsohemmet Masesgården. I går bestämde han sig för att lämna datorn hemma.

Jag tror inte att han någonsin åkt på semester utan att det varit jobbrelaterat. En konferens eller möte på något av världens universitet han samarbetat med. Men i dag var det dags.

Tåget går till Leksand. Sedan ska han vara på Masesgården, träna varje dag och denna vecka var det simningträning också. Han som alltid varit uppe i sitt huvud, nästan avskärmad från kroppen. Minsann ingen "sportfåne", som det hette på 70-talet. Men magen har växt, olika sjukdomar har smygit sig på och för ett par år sedan var han mycket nära döden, som jag tidigare bloggat om.

Det går att tänka om. Även om man är 77 år. Nu är det alltså hälsohem som gäller.

Jag blir så glad. Hoppas det går bra. Att han har trevligt, inte drunknar, klarar sig utan kaffet... undra förresten om han vet att de inte serverar kaffe?

Det blir tomt däruppe en hel vecka. (Han bor en trappa upp ovanför oss) Ska bli kul att få höra hur han har det.

 

 

 

 

 

Det var trevligt att träffa Kronprinsessparet och det fiffiga är ju att alla, inte minst tyskarna som ska vilja importera våra svenska uppfinningar och produkter, tyckte att det var kul. Till en början. Sedan blev det lite avstånd mellan Sverige-Tyskland en stund, (tänk Cuddy från House kliver in i Mad Men) innan Hägglund lyckades krångla sig ur genderfrågan.

 

Nu till mötet.

Var: Sveriges ambassad i Berlin. När: 26 maj 2011 Varför: Att främja handels- och de politiska relationerna. Ämnet var: Sjukvårdens ökande krav och de äldre blir allt fler - hur ska det lösas. Vilka: Företag, kungligheter och politiker var på plats, arrangerat av Exportrådet, Diaverum och Symbiocare.

Det blev ett överraskande spännande seminarium. Inte bara för att de pratade om ökad patientmakt, det som är grunden för hela min filosofi och som gjort att jag startat Dina mediciner, utan för att alla tycker så olika. Att Sverige och Tyskland ändå är så olika i all sin likhet.

I panelen satt förutom socialminister Göran Hägglund, också tidigare hälsoministern i Storbritannien Alan Milburn, två tyska läkare och klinikchefer, och Lars Gatenbeck, tidigare chef för Karolinska i Stockholm.

Rubriken för seminariet var Health and care of tomorrow - How to handle limited resources and a growing demand.

När väl debatten skulle starta, alla står helberedda, Kronprinsessparet på första raden i mitten, och moderatorn ställer första frågan till socialminister Göran Hägglund inträffar ett stort antiklimax. Moderatorn, som är en högt aktad överläkare vid namn Uwe Preusker, frågar på aningens tysk engelska:

- One of the greatest challenge of today is the femilisation in health care. (ung. övers: En av de stora utmaningarna vi står inför är förkvinnligandet inom sjukvården) How are we gonna handle it?

Vår socialminister skruvade ordenligt på sig innan han svarade. Det var inte en fråga han förberett sig på och han var inbjuden för att föra länderna närmare, inte splittra och påvisa skillnaderna.

- Nja, i Sverige är det inte en av utmaningarna, det är redan så. Det är verkligen normalt att kvinnor är läkare och jobbar inom vården. Vi tror att det är väldigt viktigt att kvinnliga patienter ska kunna träffa kvinnliga läkare och... nej, jag kan inte säga att det är en fråga överhuvudtaget faktiskt, svarar han.

Det där var oväntat. Femaleisation, vilket ord! Jag hade aldrig hört det och googlar man det kommer det bara fram ett enda seriöst dokument, om sjukvården faktiskt, där i betydelsen att jobba deltid.

Spännande, men sorgligt också förstås. Jag menar inte att alla kvinnor i alla länder alltid måste jobba och göra karriär, men att det kan vara ett problem i Tyskland att kvinnor verkar vilja börja jobba som läkare, det låter inte trevligt.

Kronprinsessan hade inte till uppgift att säga något, men hon lyssnade och höjde nog lite på ögonbrynen.

Under middagen senare på kvällen, med bland andra Christian Kinch från Bactiguard och Maria Sundström från Redsense, diskuterade vi ordet femaleisation. Den tyske kirurgen och sjukhuschefen vid mitt bord menade att han kände flera tyska läkare som var kvinnor och att det nog inte var en sådan chock när allt kom omkring, och att det där tillhörde den äldre generationens läkare. Men Sundström som skulle starta upp en säljavdelning i Berlin funderade ändå över om det kanske var bättre att skicka en man, hellre än en kvinna, för att göra affärer med tyska sjukhus. Vad tror ni?

Läs mer om debatten här

När han kom till sjukhuset och medicinerna var lämnade hemma, blev Benny bättre. Det var då jag tänkte att det kanske hängde ihop.

Innan det hade min pappa hade blivit så mycket sämre under lång tid. Helt förvirrad, visste knappt om han var i stan eller på landet. Kunde fråga om jag skulle gå och handla, klockan ett på natten. Darrade mycket och hade ofta svårt att knäppa knapparna och få på sig kläderna. Han sov på dagarna och vankade av och an på nätterna.

En sen kväll, efter att Benny åkt in till akuten ambulans ännu en gång, gjorde jag det. Jag tog hans mediciner. Inte diabetesmedicinerna, men allt det andra. Det var massor av piller jag hittade, jag visste inte vilka som var avbrutna antibiotikabehandlingar eller allergimediciner, jag bara tog allt, allt. Hittade också fem olika sorters sömntabletter. Och så gömde jag pillren högst upp i garderoben.

Det var en intigritetskränkning, men han kränkt nog ändå. Nu skulle han bli bättre.

Efter tre dagar å sjukhuset mådde han prima, även om han var svag. Han sov på natten och var vaken på dagen.

När han kom hem hade han fortfarande svårt att röra sig efter ett av fallen och låg i en bädd nere hos oss.

Det var på sätt och vis bra för med den tillfälliga makten förklarade jag att medicinerna åkt ut.

Jag berättade också att jag skulle ringa till hans läkare på vårdcentralen och vara tydlig med att det kanske är hennes fel att han ramlar - om det är medicinerna. Sedan gjorde jag det och det hjälpte. Han fick en ordentlig läkemedelsgenomgång.

Efter det var det APO-dos som gällde. Att han inte fått det tidigare är ganska obegripligt. APO är ett påssystem som innehåller exakt rätt dos varje gång. Benny har som sagt alltid varit en förvirrad professor med tankarna på annat håll, ofta i en helt annan dimension ändå, utan droger.

Propavan försvann från listan, som har darrningar och förvirring som möjlig biverkning, och det kan ha varit stora boven. Hans diabetes blev bättre behandlad och Sensaval-dosen minskade rejält.

Och vet du vad. Han blev så bra.Tillfrisknandet tog ungefär ett halvår till, men idag kan man inte fatta att han haft diagnosen demens.

Det var inte demens, det var fel mediciner.

I dag jobbar han igen. Benny, 77 år, är professor i datalingvistik och inblandad i flera projekt, bland annat ett dialektprojekt på Uppsala Universitet och det nystartade globala varumärkesföretaget Markify, som delvis består av en sökordsalgoritm Benny hittat på.

Han har varit på släktträff i USA, åker till landet när han känner för det, intresserar sig för politiken och umgås med sina barnbarn. Nu är det han som hjälper mig, varje dag är han där. För mig och barnen.

 

Pappa Benny själv känner inte igen allt det här. Han
fnyser när jag berättar. Men jag förstår det, han var ju bara helt borta
i huvudet. Det var sex år av hans liv som försvann och hemsk tid för
oss i hans närhet.

Man kan aldrig säga att alla mediciner är dåliga, läkemedel räddar liv, men vissa substanser, för vissa individer, är inte bra. Äldre är också känsligare, mer känsliga för vätskebrist, solbrist, leverpåverkan och allt möjligt som gör det mer känsligt med doser och andra samverkande faktorer.

Då är det bra att ha någon nära anhörig som vet hur man brukar vara. Och kan larma doktorn när något verkar gå galet.

Visst var det mycket som tydde på demens, men samtidigt inte. Han hade dåligt minne, men det har han haft så långe jag kunde minnas. Det var kanske något med de där medicinerna han tog, började jag fundera och satte igång och söka på internet efter förklaringen. Resultatet fick mig att inse att det behövdes en sajt som denna, men det är en annan historia.

Så här såg pappas medicinering ut, inte helt olik många andra sjuttioåringars:

 

• Sensaval. Han sov dåligt och blev ofta förkyld, mot det hade han en medicin som heter Sensaval. En antidepressiv behandling, den första generationen, som han fått av en psykiatriker på Danderyd någon gång på 80-talet. En kanontablett, som han själv sa. Han ville verkligen inte släppa Sensaval.
• Propavan. För en extra insomningshjälp hade han Propavan, eftersom Sensaval inte räckte längre. En insomningstablett som också ska hjälpa en att sova lite lugnare under natten.
•  Metformin. För sin diabetes hade han också Metformin, nyinsatt efter flera år med Euglucon som inte hade fått ner sockret.
• Blodfett- och blodtrycksänkare av okänd sort.

 

De där Sensaval hade han kommit på att han skulle ta fyra stycken innan han gick och lade sig. “Är du säker på att du alltid bara tar fyra, och inte till exempel åtta ibland”, frågade jag eftersom jag märkt att han rätt ofta var väldigt borta. Det hände nog, instämde han själv.

Pappa och jag kom till Minnesenheten. Där utredningar för Alzheimer och demens görs. Ganska tidigt i processen, vid första mötet tror jag, frågade jag om det kunde vara något med medicinerna. “Jasså, tror du”, sa psykiatriken där, “Jasså jaha, okej då, Benny, vad har du för mediciner?”, frågade hon då eftersom jag ändå tog upp det.

Att han tog Sensaval tyckte hon var väldigt konstigt, “det är ju en helt omodern medicin, det finns mycket annat idag som har mycket större evidens och färre biverkningar. Dessutom ska det absolut inte tas på kvällen eftersom det är uppiggande”, förklarade hon. Benny stod på sig. Det var enda saken han stod på sig om. Och körkortet. I övrigt satt han mest och sov.

Benny gick duktig igenom hela deras utredning. De fotade hans hjärna, tog spinalvätskeprov och han fick göra en lång rad pskykologiska tester och allt tog månader. När vi kom sista gången för att få domen och handlingsplanen för hans fortsatta liv sa de flera överraskande saker.

Med på mötet var hela teamet, förutom jag och Benny. Psykologen, psykiatrikern och läkaren som varit patientansvarig.Vem som sa vad kommer jag inte ihåg.

Det här blev klinikens slutsatser på Bennys demensutredning:

• Mentalt. Fantastiska resultat på de psykologiska testerna, vi har inte haft någon så kunnig patient förut, sa hon. Hon verkade inte lite imponerad över att han kommit ihåg nobelpristagarna i fysik och dylikt. Han har ju levt i den världen i hela sitt liv och när någon frågade poppade den gamla kunskapen upp. Min fråga då var: "Kan det vara så att han är seg för att han har tråkigt, han kanske tyckte det var kul att svara på massa frågor? Finns det någon möjlighet att kan kanske skulle satsa mer på intellektuell stimulans. Deras svar: Mycket medlidande blickar innan de fortsatte med resultatet från utredningen.
• Hjärnan. "Vi ser här en skada i frontalloben, på framsidan av hjärnan, en liten mikroblödning. Benny, vi har sett att du har en nedsättning i din visiospatiala förmåga och din förmåga att organisera dig och det kan vara en orsak till att du får svårt att överblicka och till exempel städa". Min fråga då: "Han har alltid varit en slarvig professor som inte haft särskilt städat omkring sig, har det här blivit värre, kan ni se det på bilden?" Deras svar: "Nej, vi ser inte om det är en ny eller en gammal mikroblödning."
• Slutsats. Vi gör bedömningen att det kan vara en begynnande demens. Min fråga: "Kan han då få sådana där bromsmediciner?" Deras svar: "Nej tyvärr, Benny, du verkar tyvärr vara alldeles för förvirrad och slarvig med dina mediciner så vi kan inte ge dig ytterligare, till exempel bromsmedicner mot din eventuellt begynnande demens.
• "Fortsätt du med din medicinering", sa de också. "Sensaval verkar vara viktigt för dig och du vill tydligen ha den, då får du det." Min fråga: Men, finns det inget annat ni kan föreslå, han verkar ju typiskt deprimerad. Benny kan inte gå upp på morgonen, han orkar inte göra någonting under dagen och sedan tar han massa tabletter för att somna på kvällen. Han ramlar, är darrig och svag och han verkar ganska sjuk faktiskt. Allt detta trots att han tar antidepressiva, och han sover inte på nätterna, då ska han väl inte fortsätta med just de där så kallade antidepressiva, även om han ätit de sedan 30 år, eller kanske just därför?! Eller sömntabletter heller för den delen, han sover ju ändå inte?! Deras svar: Nej, jag vill inte sätta ut dem, han verkar ju nöjd med dem.

För förvirrad för demensmediciner, men resten av medicinerna tyckte de att han kunde behålla eftersom han själv ville det... hur kunde de komma fram till det? Saningen är förmodligen den att demensmediciner är de experter på och vet att man inte kan slarva med. Den andra bunten av piller han hade, vad skulle de kunna göra åt det, kanske de tänkte. En ganska normal och mänsklig reaktion.

Min kamp gick vidare. Pappa blev snabbt sämre. Vad skulle jag göra? 

För snart ett och ett halvt år sedan startade jag Dina mediciner. Bakgrunden till det var upptäckten kring min egen fars handikappande medicinering och hur lite information det fanns om läkemedel - och hur lite även läkarna visste.

Jag har flera gånger fått frågan om jag kunde berätta exakt hur det var med min pappa och hans misstänkta demens. Gärna berättar jag hur det var.

Anhörigresan skiljer sig från resan som den gör som själv är drabbad. Min pappa visste inte vad som hände, han vet fortfarande inte riktigt det. Hans berättelse är också intressant och den har han lovat att dela med sig av, men så här var det för mig.

Det började försiktigt. Långsamt blev min pappa konstig.
Min mamma som alltid varit en frank person, de var frånskilda sedan decennier, men hon sa det först. “Han kan absolut inte köra bil längre”, sa hon och undrade om han inte höll på att bli senildement.
Benny har alltid kört som en biltjuv, men det saknades plötsligt finess.

Sista gången jag satt i hans bil var när jag skulle föda mitt första barn, nu nio år sedan.
Vi körde Ringvägen in mot Södersjukhuset. När det blev rött körde han vidare. Köra mot nästan-rött gjorde han gärna medvetet, men nu gjorde han det utan att märkte det själv. En refug kom i vägen och stötdämparen klagade. Det var inte bråttom, men vi andra i bilen började bli väldigt oroliga. Rädda för att inte komma fram levande. Mamma har rätt, tänkte jag, han håller på att bli galen, eller möjligen dement.

Benny var vid den här tiden 67 år. Han hade jobbat hårt i hela sitt liv, var både professor och hade arbetat upp ett företag som han sedan sålt. Nu skulle han vara pensionär och det passade honom dåligt. Han vände på dygnet. Sov längre och längre på dagarna och var uppe på nätterna. Inte på ett avslappnat sätt. Frågade man honom var han lika stressad som vanligt, om inte ännu värre. Allt han borde göra färdigt, boken, rapporten, handledningen, som han inte gjorde.

Varje dag var han fullkomligt superstressad. Tackade nej till festligheter, hade inte tid att resa och hela tiden klagade han på allt han hade att göra. Men, likt pappan i skärckfilmen The Shining gjorde han ingenting.

Hans fullkomliga handlingsförlamning, och bilkörningen på det, var de två saker som fick mig att tänka att han kanske började tappa greppet. Om det var en stressrelaterad hjärnskada han fått eller om det var alzheimer visste jag inte, men jag försökte få insyn i hans liv. Jag försökte resonera med honom, ställde frågor, om han var deprimerad, om han kände sig ensam. Han tyckte själv att livet var tråkigt, sa han. Deprimerad trodde han inte, men uttråkad var han. Inget var kul. Och så var han så trött, så trött, så trött.

Han tyckte själv inte att bilkörningen var något problem över huvudtaget, men efter att han varit nära att frontalkrocka på lilla vägen på landet med mig och barnen, han i sin bil och vi i vår, var jag mycket tydlig. Nu går du till läkaren och kollar upp din lämplighet annars polisanmäler jag dig för mordförsök.

Utredningen gjordes och kortet rök. Det tyckte han var mycket märkligt och jag tror inte han förlåtit mig helt för det än. Vid sista mötet med trafikutredningsläkaren frågade jag om det kunde vara en demens på gång och om han kunde skriva en remiss. Det kunde bara primärvårdens läkare göra, fick jag veta,  och det blev en demensutredning.

Det hann gå ett par år sedan första misstanken, men en utredning påbörjades vid Minnesenheten på Dalens sjukhus 2004.

Benny blev allt konstigare. Han sov längre och längre och kunde inte hålla sig vaken i väntrummet, inne hos psykologen eller doktorn eller vem det var han skulle träffa. Det gick inte att släppa dit honom själv.

Nu behövde jag hjälp, känslan av maktlöshet och ensamhet växte. Jag kollade runt i kommunen om det fanns någon som kunde ta en promenad med honom på dagarna eftersom han bara sov annars. Han behövde dagsljus tänkte jag. Sedan vandrade han runt på nätterna, ofta ramlade han.
Pappa bor en trappa upp i samma hus. Jag hade hunnit få mitt andra barn och vet att jag sprang mellan nattamningarna och hjälpte honom komma upp. Ofta var han helt borta då. Pratade om helkonstiga saker och verkade inte alltid känna igen mig.

Jag var lycklig för mina små barn, glad över att jag ändå var hemma på dagarna och kunde hjälpa honom och försökte att inte bli alltför ledsen. Jag kände mig inte irriterad längre, som jag varit tidigare ibland. Nu var han så dålig att det inte gick att bli arg. 

Det var inte alzheimer, men det visste jag inte då.

Oj, vad långt det blev, jag fortsätter snart...

Fotnot: Pappa Benny har godkänt att jag delar med mig av hans och vår resa.

Det har varit sparsam kritik av avregleringen av apoteken i media generellt. Hela debatten, som jag antar pågick i någon korridor någonstans, inför avregleringen gick mig förbi och jag skulle tro att det gjorde det för ganska många av mina journalistkolleger också. Vi missade grejen helt enkelt.

Apoteksavregleringen hade kunnat bli en ny kärnkraftfråga, istället blev det en ickefråga. Det fanns säkert många som höll nere debattviljan eftersom en icke-fråga är klart mer lätthanterad än till exempel en eurosamarbets-fråga. När ingen orkar sätta sig in i frågan så att alla säger nej för säkerhets skull.

 

Att debatten inte blossade upp kanske också beror på att fotfolket tidigt varit inställda på att det skulle bli något bra. Många apotekare jag träffat har verkat riktigt positiva.

Kanske har det med deras roll i samhället och på arbetsplatserna att göra.

På Läkemedelskongressen 2009 var beslutet för avregleringen ny, inga etableringar hade ännu hunnit göras och jag skulle säga att hela mässan pulserade av nykläckta entreprenörer och en plötslig och lite oväntad möjlighet för många att få förverkliga sig själv.

Apotekare är som läkemedelsbranschens bibliotekarier. De systematiserar och hämtar burkar på rätt plats och de ska helst göra det tyst för att inte genera någon. Apotekaren har en gedigen utbildning den alltför sällan får användning.

Utvecklingen, att medicinerna är blandade redan när de köps, är kanske praktisk. Men om du fått lära dig 600 örter och deras verkningsområden utantill som farmacevtutbildningen bland annat gick ut på för 50-60 år sedan, då blir kanske burkhämtandet lite tråkigt.

Förra hösten blev apotekaren någon. En som alla vill ha. För att få öppna ett apotek måste det finnas en utbildad farmacevt och platsannonserna har avslöjat en huggsexa om de tillgängliga examinerade farmacevterna. I andra fall har apotekaren blivit entreprenör. “Hur vill jag att mitt apotek ska se ut, vad gör mig unik och vad vill jag erbjuda den här världen”, har många statligt anställda apotekare kunnat fråga sig och jag vet hur underbart det är att få förverkliga det där som svaret på frågorna blir.

I dag kom Konkurrensverket med sin slutrapport om avregleringen. De gnäller på att de bolag som fortfarande är statliga, som Apoteket AB som fortfarande driver apotek, Apodos och Apoteket Farmaci, försvårar konkurrenssituationen. Sedan föreslår de en “kokbok” för hur det ska gå till att starta apotek för småföretagare. Hade kanske varit bra innan de tre giganterna, Hjärta, Kronans droghandel och nu Boots satte tänderna i köttbiten.

I elfte timmen börjar nu också kritiken komma igång. Branschmedia är fortsatt positiva, men ledarskribenter, oppositionspolitiker och brädade entrepenörer vågar försiktigt göra sina röster hörda. Missnöjet pyr lite varstanns. Åhléns lägger ner sin apotekssatsning och ingen, allra minst kunderna, är riktigt nöjda. Än finns det tid att fixa till saker som gått lite fel i avregleringen. Jag åter kommer om det.

Vad tycker du? Har du några tips eller klagomål att framföra till politiker, bolagsledningar och farmacevter som engagerarar sig i avregleringsfrågan? Kommentera här nedan eller skicka mig ett mejl:

hanna.brodda@dinamediciner.se

Ett helt fantastiskt år har just gått. Lite kort kanske. Kul att det börjar ett nytt år snart.

Det är mitt och Dina Mediciners första årsbokslut. Allt det fina ni ser här runt omkring på sajten är mina vänners förjänst. Mina nya vänner besökarna och användarna på Dina mediciner och mina gamla vänner inom media, medicin och ekonomi som hjälpt mig med innehåll, applikationer och affärsmodeller. Utan att överdriva kan jag påstå att vi har haft en av Sveriges medias billigaste uppstarter. Låga kostnader och samtidigt matigt och informativt material får man inte utan många vänner och det känns det som om vi har.

Den stora förändringen Dina mediciner står inför nästa år att att kanske, lite mer, kunna ersätta våra vänner och våga stå på egna, fortfarande ostadiga ben. Med lite mer inkomster kan mycket göras som jag vet att alla besökare skulle uppskatta mycket. 

Nu vill jag tacka:

• Pilar, Bokmal, Britt-Mari, Hypobloggen och alla ni andra hundratals som blivit medlemmar här på Dina mediciner.
• Alla de anonyma som gör intressanta inlägg och kommentarer som gör innehållet intressant och viktigt för alla.
• Lasse, Johan, Samuel, Ralf, Maryam, Patrik, Vicke, Lilla gubben, Mattias, Matts, Simon, Pierre, Bipolarna, Robert, Martin, Lisa, Arna, Christopher, Howard, Sheldon, Jens, Rolf, Emerese, Carl-David, Lars och Inger för att ni på olika sätt gör denna sajt möjlig.
• Ellinor, Sofie och Jenny för att ni valde att göra er journalistpraktik här.
• Min förstående och engagerade familj.

Stor kram till er alla. Nu kör vi!

 

Vi är alla med i en läkemedelsprövning, vare sig vi vill eller inte, om vi någon gång provar ett ny medicin. Ett läkemedel testas på otaliga sätt innan det godkänns och släpps på marknaden, men inte de riktigt långsiktiga effekterna. De får vi alla hjälpas åt att upptäcka efter hand.

Förutom de långsiktiga effekterna saknas ofta studier på hur medicinerna verkar för de riktigt gamla, barn och i bland också för de olika könen. Även läkemedel tillsammans med andra läkemedel, naturläkemedel eller olika mat kan också ge effekter som industrin inte känner till. Allt det här vill industrin känna till, för att kunna utveckla produkten eller i alla fall informera andra genom Fass. 

Läkare spelar en viktig roll i den här processen eller de skulle kunna göra det. Men de gör det inte. Många läkare klagar över att de inte hinner rapportera. Skulle de göra det, som en läkare klagar i Läkartidningen, "skulle han inte göra annat".  Ändå är han mycket oroad över att biverkningarna inte är kända.

 

Bäst som vanligt alltså att göra saken själv. Här gör du det:

Enkel e-blankett till Läkemedelsverket

 

Lycka till!

Bilden: Naturläkemedel som innehåller blomman Johannesört förstör och förändrar verkningen för över 150 andra läkemedel. Bra att hålla koll på alltså, och rapportera om du märker något avvikande med din medicin.