Hanna Broddas bild
Hanna Brodda, grundare
Det var 2009 jag startade Dina mediciner för att människor ska kunna dela egna erfarenheter av läkemedel. Här bloggar jag om egna erfarenheter, hälsopolitik och medicin-konsumentfrågor. Alltid på patientens sida.

*************************************************************

Uppdaterad: 2013-04-26

Kommentera

All medicin passar inte alla människor

Fakta om Tamoxifen / Nolvadex

Behandlar bröstcancer genom att minska upptaget av östrogen i cancercellerna.

Varning för: Använd inte om du är gravid, planerar att bli gravid eller ammar....

2.25
Ditt betyg: Inget Medel: 2.3 (4 röster)

Jag åt frukost med Michael och Åke (läs Treschow och Wallenberg) imorse. Vi var på samma frukoststund om biotekniken i Sverige som IVA anordnade.

Seminariet hade forskning och näringslivsfokus och det är förstås alltid intressant, men ibland kan det kännas långt ifrån mina läsare som vill bli friska, hitta en bättre behandling eller bara få en diagnos. Nu. Inte om fem år eller i framtiden.

Idag kändes det lite annorlunda.

Talaren Mathias Uhlén har en varm ton och det låter som om han tänker en del på patienten och mänskligheten varje dag, i allt han gör.

Mathias Uhlén är ingenjör men inte professor i bro- eller vägbygge, utan i människans byggstenar. Proteiner är hans största intresse och om två år hoppas han och hans forskargrupp på att de känner till var alla proteiner finns och vad de gör i människokroppen.

När kartläggningen är färdig börjar forskningen, eller ska vi kanske kalla det praktiken. Då ska man lättare kunna se varför vissa människor blir friska av en viss behandling och varför några inte påverkas alls av en viss medicin. Redan i dag vet vi att det finns fyra olika typer av bröstcancer till exempel och att en av de typer ska behandlas med Tamoxifen. Får en patient med viss gentyp och proteinuppsättning medicinen ger den ingen som helst effekt. Nu vet läkarna det och behandlar inte patienter med de byggstenarna.

- Snart kommer vi att kunna särskilja hundratals bröstcancertyper som var och en ska behandlas med olika mediciner. Fortfarande i dag famlar vi i mörkret och får prova medicin efter medicin, säger Mathias Uhlén.

I slutet på frukosten fick Åke Wallenberg frågan om varför han vågar satsa på den här typen av forskning, Wallenbergstiftelsen är medfinansiärer till Proteinatlasen som projektet heter, och det kunde han svara på. Det var för att många utländska universitet och institut hade varit intresserade, då visste han. Det var schysst att han bjöd på att det inte var han själv som kommit fram till att det här var en toppengrej. Exakt var allt kartläggande tar vägen rent kommersiellt vet nog ingen ännu.

Jag tycker det låter hoppfullt att folk får veta mer om sig själva innan de tar en medicin. Viktigt att inte låta tiden gå med fel behandling. Tid är ofta det till exempel cancerpatienter har minst av.

- Det är fortfarande 1800-tal, när det kommer till personaliserad medicin, men är det något land som ska kunna genomföra det är det Sverige. Vi har en fungerande infrastruktur inom vården, med vana att implementera avancerad IT, avslutade Mathias Uhlén vår frukost.

Kategorier:

Samhälle

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2013-02-21

3 kommentarer

Öka informationen istället - tillåt reklam

Bild

Så här kan det se ut i USA. En annons från Sveriges största läkemedelsföretag med reklam för ett medel mot halsbränna i amerikanska Viktväktarnas tidning. Först annonsen, sedan en sida med info om biverkningar och risker enligt lagen. I Sverige är det här förbjudet.

Reklam, men även information till journalister har nu visats vara förbjudet.

Patienter är outbildade små stackare som måste skyddas från information. Skulle de få veta för mycket kan de rusa iväg och stoppa sig fulla med olämpliga piller.
Är det därför vi har paragraf 21 i Läkemedelslagen?

Det handlar om att företaget Boeringer Ingelheim skickade ut ett pressmeddelande om sitt läkemedel Pradaxa. Pressmeddelandet handlade om att deras medicin ansågs säker och tillräckligt mycket bättre än sin föregångare och att de nu hoppades på subvention av staten.

Pressmeddelanden går ut till journalister som ska kunna rapportera till allmänheten. Först var det Läkemedelsverket som ansåg att informationen var för positiv och skulle anses som reklam till allmänheten. I veckan fastställde Förvaltningsrätten utsagan och dömde företaget på 750 000 kronor för brott mot Läkemedelslagen och marknadsföring av humanläkemedel.

Förvaltningsrättens dom är inte bara ett problem för oss journalister. Det bygger på en förlegad människosyn och syftar till att bibehålla ojämlikheten mellan läkare och patient.
Med utgångspunkten i att vanliga människor inte har gått läkarlinjen och skulle därför inte kunna hantera information om läkemedel.

Jag tror inte på det.

Många allmänläkare vittnar i dag om att patienterna är pålästa och vill veta mer om sin behandling. Mötet med patienten blir ett jämlikt samtal om behandlingsalternativen. De flesta patienter har förstås inte full koll på hela farmakokinetiken, men skulle gärna höra mer om den i samtalen med läkaren. Om läkaren skulle känna till den.

När det gäller nya läkemedel är det inte alltid att läkaren och patientens intressen går ihop. Många läkare vill avvakta med nya behandlingar för att se att de är så säkra och bra som de första studierna tyder på, medan patienten kan lägga alla risker på bordet och ändå vara beredda att prova. Ta riskerna mot att livet blir enklare eller med några procentenheters chans längre.

Båda parter anser jag är rationella. Samtalen blir då ett vägande för- och emot och slutsatsen görs gemensamt. Enda hotet mot patienten i den här processen är om hen inte känner till att det finns en ny behandling. Information ger jämlikhet.

Kritiken mot pressmeddelandet handlar om hur det är formulerat. Att det nyare läkemedlet Pradaxa framställs som för bra och att föregångaren Waran har biverkningar som det nya inte har. Sanningen är ju att båda har biverkningar precis som nästan alla verksamma läkemedel. Detta borde framförts tydligare, menade Läkemedelsverket och nu Förvaltningsdomstolen. Som journalist kan jag tycka att ett pressmeddelande inte får innehålla för mycket information. En hel folder är inte ett pressmeddelande.

Om nyheten handlar om ett läkemedel som har färre biverkningar och är säkrare kan det räcka med att påpeka skillnaderna och sedan hänvisa till Fass för att läsa om de biverkningar som de nämnda läkemedlen har.

En lösning på problemet är ju att göra som i USA. Där är det tillåtet att annonsera för allmänheten, men risker och biverkningar ska alltid nämnas. En stor del av bipacksedeln publiceras i anslutning enligt tydligt uppställda regler, till exempel på hela baksidan av annonsen i ett magasin.
Där precis som här måste läkaren skriva ut medicinen, så människor konsumerar inte mer mediciner där än här. Men informationen ger patienten ett kraftfullt verktyg i samtalet med sin läkare.

Ett av vår tids största problem inom läkemedelhanteringen är att människor, ungefär var tredje, inte tar sina mediciner som de ska. Inte alls, vid fel tidpunkt eller för mycket eller för lite. Det finns alla möjliga medvetna och omedvetna fel som människor gör.
Mycket av problemet tror jag ligger i mötet mellan läkare och patient. Om förståelse och förtroende inte uppstår är risken stor att behandlingen inte blir bra.

I det fallet är information kung. Om patienten kommer med pålästa frågor och kan bolla med läkaren ökar chanserna att den förtroendefulla stämningen kan uppstå. Läkaren måste vässa sin argument och samtalet når en ny nivå. Handlar det om att patienten sett en annons, ja, då pratar man om det.

Läs tidigare blogginlägg: Läkemedelsverket vill minska informationen

Kategorier:

Samhälle

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2013-02-08

Kommentera

Ångestmediciner hyllas i pjäs på Dramaten

Bild

Melinda Kinnaman i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Sunil Munshi. Foto: Roger Stenberg, Dramaten

Fakta om Lithionit / Litium

Litium används mot manisk-depressiv sjukdom eller bipolär sjukdom som den också kallas. Exakt hur den verkar är inte helt bevisat.

Varning för: Ät inte tillsammans med ibuprofenpreparat, till exempel Ipren....

3.90909
Ditt betyg: Inget Medel: 3.9 (11 röster)

Det kan ses som ett inlägg i medicin-eller terapi-debatten. Kvinnan i pjäsen skulle dö om det inte vore för medicinerna. De räddar hennes liv om och om igen. Terapi försökte hon med i perioder och för henne hjälpte det absolut ingenting.

För ett par år sedan kom boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och nu går den som pjäs på Dramaten med Melinda Kinnaman i den enda rollen. Hon fick själv komma med förslag på monologer hon skulle kunna göra och chefen Marie-Louise Ekman gillade idén med att göra pjäs av den omdiskuterade boken.

Verket handlar om en kvinna med bipolär typ 2. Bokens författare Ann Heberlein säger att det handlar om henne själv. Om hur det är att vara författare, forskare, mamma till tre och ha dyra huslån och samtidigt vara maniskt euforisk och sedan få svår suicidal ångest med efterföljande depressiva perioder. Det verkar inte lätt. Ångesten sprider sig bland publiken när kvinnan skriker ut sin ömkliga sårbarhet. Med manin känns det bättre, inte stabilt, men det känns att det är härligt.

Vi i publiken fattar att det är lockande att strunta i mediciner de maniska perioderna. Då skriver hon en bok på tre veckor och det blir bra och den blir utgiven, samtidigt som hon skriver några krönikor om existensialismen, håller fängslande föreläsningar, blir förförisk och ordnar en stor fest med ljus i sex olika nyanser och allt håller ett tag. Sedan blir det för mycket. Hon fortsätter att göra allt men det blir inte bra.

- Jag vägrar att ta Litium för att man blir så tjock, skriker hon.

Just bipolär-medicinen Litium gillar hon tydligen inte, annars har hon prövat allt. När Kinnamans rollfigur inte kan somna räknar hon upp medicinerna i bokstavsordning: "Abilify, Anafranil, Apodorm, Atarax, Cipramil, Cymbalta, Efexor, Fenemal, Halcion, Haldol, Hermolepsin, Imovane, Klomipramin, Lergigan, Litarex, Litium, Mogadon, Nocturne, Oxascand, Propavan, Prozac, Remeron, Risperdal, Ritalina, Rohypnol, Seroxat, Seroquel, Sobril, Sonata, Stesolid, Stilnoct, Theralen, Topimax, Trileptal, Urbanyl, Valium, Victan, Xanor, Zeldox, Zoloft, Zopiklon och Zyprexa"

- Jag älskar benso, skriker hon ut som en missbrukare på plattan och fortsätter sedan lugnare: de ger det där lugnet och rösterna inne i huvudet tysnar och jag får sjunka in...

Det är tunga mediciner i den där listan. De eftertraktade bensodiazepinerna, som Xanor, ger ett lugn även för härjade heroinister. Där finns medel mot schizofreni och vanföreställningar, psykoser och ångestdämpande. Sömnmediciner, smärtstillande och allt inom antidepressions-changern. De hjälper sådana som Ann Heberlein att leva ett normalt liv. Eller vad är egentligen normalt kan man fråga, men hon lever. Det tackar hon medicinerna för flera gånger under pjäsen. Det tog för lång tid innan hon fick dem, det är det enda hon klagar på. Sju år gick det innan läkaren började förskriva medicinsk behandling.

Varför det dröjde berör inte pjäsen, men man kan tänka att det berodde på den tidens okunskap i början på 90-talet. Först när läkarna förstod att deppighet leder till andra sjukdomar som i sin tur leder till död i förtid vaknade intresset för att behandla själva deppigheten. Självmorden har gått ner, men bland unga i åldrarna 18-24 är de fortfarande vanligaste dödsorsaken. Unga får mediciner. Ibland hjälper de, men ofta inte tyvärr. Att inte hitta rätt i livet och känna att man behövs ger utrymme för den typen av existensiella tankar som leder till ångest även för den som inte lider av någon psykisk sjukdom. Så tror jag att det är.

Vetenskapen och praktiken har gått framåt sedan den tiden Ann Heberlein lämnades ensam med sin sjukdom. Vi vet mycket mer om signalsubstanserna och de sjukdomar som drabbar vår hjärna i dag, även om det forfarande är ganska lite. Att rörelse är bra mot till exempel ångest och svåra sömnproblem vet forskarna, men kunskapen om hur man får en deprimerad människa att börja träna har man inte. Eller, kanske finns kunskapen, men det är billigare att skriva ut medicin än att anlita en peppande personlig tränare till alla med ångest. Därmed inte sagt att medicinerna kan eller ens borde undvikas i allmänhet. Det går inte att säga särskilt mycket i allmänhet när det kommer till psykisk ohälsa, behandlingarna måste anpassas individuellt och det gör området svårforskat. Vetenskap är när något kan påvisas hos många med tydliga kriterier. Det blir som en inbyggd motsats. Till och med bipolaritet, eller manodepressivitet som det hette förut, delas in i fem olika varianter som kräver helt olika behandling. Det blir krångligt för doktorn nere på hörnan som ska ta hand om sina olyckliga patienter på en kvart, det fattar man! För att inte tala om hur det är för patienten.

Förutom den konstnärliga upplevelsen har pjäsen ett viktigt budskap. Att psykisk sjukdom är något allvarligt, något verkligt som angår oss alla. Vi är alla drabbade, som anhöriga, som nära vän eller för en själv när plötsligt livskrisen slår till i det egna bakhuvudet och sedan vägrar släppa taget om halsen om natten.

Vill du se Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva? Biljetter finns på de extrainsatta föreställningarna i mars och april 2013.

Kategorier:

Psykiatri bipolär ångest

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2012-12-14

1 kommentar

LCHF passade inte mig - som tur är med tanke på miljön!

Nyligen skrev jag ett inlägg om LCHF och om hur jag under ett par års tid med den dieten gick upp i vikt.

Många läsare har bett mig ta bort det inlägget eller i alla fall ta tillbaka att viktuppgången hade med fettintaget att göra.

Det vanligaste argumentet jag fått höra var att det inte var LCHF jag ätit. Kanske var jag otydlig, men nog var det LCHF. Nu är vissterligen inte LCHF någon vedertagen vetenskaplig term och alla kanske lägger in lite olika i begreppet. (Kommentera gärna nedan hur du tycker att LCHF ska definieras.) Alla dieter inom lågkolhydrat-området skiljer sig åt, men alla tillåter en viss form av kolhydratintag. Atkins, GI-metoden och Zone är olika teorier om hur mycket kolhydrater en människa bör få i sig, när och tillsammans med vad.

I nämnda bloggpost beskriver jag min kost i ganska korta ordalag. I stort skar jag ner på kolhydraterna och åt mer smör, grädde, avokado och bacon. Jag följde LCHF mer och mer, det vill säga en kost med lite kolhydrater och mer fett. LCHF är inte No carb, det är Low carb, och det var vad jag åt. Även om jag bröt av med perioder med striktare kolhydratfri kost.

Istället för pasta och ris har jag ätit quinoa och sallad. Aldrig sötad limpa eller vitt bröd, men bönor och osötat helkornsbröd ibland.

Jag tror fortfarande inte på att proppa i sig kolhydrater. Det innehåller massor av kalorier och kalorier blir jag tjock av.

Det andra argumentet jag fått höra är att jag förstör för människor som försöker gå ner i vikt med hjälp av LCHF. Min blogg minskar deras motivation.

Det är viktigt att gå ner i vikt. Övervikten i sig är den största hälsofaran nästan oavsett kost i övrigt. Ämnesomsättning, gener, vardagsvanor och smak gör att olika dieter passar för olika människor. Hitta det som passar dig, är mitt råd. Dela gärna med dig i kommentarsfältet nedan!

För mig passar det att äta små portioner av blandad kost med nära hälften frukt eller grönsaker till varje måltid. Och att hålla nere på kött, charkuterier och fett. Så fungerar viktminskningen för mig.

Min enkla modell stämmer ganska bra in på hur fettfördelningen ser ut globalt. I de länder där de är som smalast och har minst förekomst av välfärdssjukdomar är också de länder som konsumerar mest gröt och ris. Därför att de äter så fruktansvärt lite (läs få kalorier). Allt hänger ihop.

Dessa fattiga länder som det handlar om är också de länder som släpper ut minst koldioxid. När de länderna nu vill ha kött (bland annat) ett par år är det kanske bra om vi kan tänka oss att hålla igen.

Men jag håller med alla LCHF-förespåkare som hittat sin modell. För den överviktige där kilona rasar av att äta animaliskt fett bör förmodligen fortsätta med det. I allafall kanske till trivselvikten är nådd. Vad säger ni om det?

Kategorier:

Kilokampen

LCHF passade inte mig - som tur är med tanke på miljön!

Uppdaterad: 2012-12-14

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2013-02-08

19 kommentarer

Jag blev tjock av LCHF

Bild

Korv och ägg ger 330 kalorier. Lättfil och svensk musli ger 175 kalorier. Den senare måltiden ger dessutom avsevärt mindre koldioxidutsläpp, mer fibrer och obefintlig mängd mättade fetter som inte är bra för kroppens hjärta och kärl. Alltså mätt, smal och miljövänlig.

Det gick inte fort. Inte heller hann jag bli särskilt jättetjock. Tvärtom kom kilona krypande och hade jag inte varit uppmärksam (vägt mig) hade de kunnat bli en hälsofara.

Så här gick det till.

För ett par år sedan lade jag om min kost lite grann. Redan innan åt jag ganska balanserat. Mycket fisk och grönsaker, ibland kött, lite pasta, potatis eller ris varje dag. Då åt jag också lättfil, tog mellanmjölk i kaffet och sällan smör på mackan.

Sedan kom LCHF och jag bytte lydigt lättfilen till fullfettfil. Mellanmjölken till fullfettmjölk och på med lite extra grädde i såsen. Fullfett förstås. "Man blir ju så mycket mättare under längre tid!" Ut med pastan och in med bönorna. Smör på brödet. Fullkorn, helkorn, pumpernikelartat bröd förstås.

När jag i somras efter semestern hade skrattat tillsammans med min kollega åt alla hennes nya semesterkilon hon gått upp gick jag själv hem och vägde mig. Skrattet tystnade. Jag hade gått upp sex kilo. Gick av vågen och upp igen. Det kunde ju bara inte stämma. Sex kilo är ganska exakt tio procent mer än för tre år sedan. Om bara några år kommer jag inte ens kunna knyta mina egna skor.

Den här skrämmande historien utspelade sig för drygt en månad sedan. Idag har jag gått ner fem kilo med min nya app Shape Up. Den gör något så omodernt som räknar kalorier. Riktig 80-tals modell alltså. Smör går bort, med lättfil på morgonen kan jag äta mig mätt utan att slå i kaloritaket och en och annan bantningsshake räddar restaurangmiddagarna. Vill jag dricka vin en kväll måste jag träna under dagen för att kunna hålla min budget på 1338 kalorier om dagen.

Shapeup fungerar genom att man knappar in sin målvikt i appen.

Mitt mål är 58 kilo som jag brukat väga fördelat på mina 164 centimeter. Dit vill jag nå genom att gå ner ett halvt kilo i veckan och det skulle ta 11 veckor.

Jag vägde 63,8 kilo.

Appen räknar då ut hur mycket kalorier det motsvarar. Matens kalorier finns inlagd eller scannas av med telefonens kamerafunktion mot streckkoden.

Min dagskaloribudget är alltså 1338 kalorier. Det är lika mycket som fyra mackor med bregott, brieost och salami. Lika mycket som i tio glas fullfett mjölk, det vill säga med 3 procents fett.

Eller, som jag äter i dag, enorma mängder grönsaker, massor av sallad, fisk och musslor. Jag äter fortfarande olivolja, fet fisk och jordnötter. Varje dag nästan, men inte för mycket. Jag äter till och med pasta och potatis, men de innehåller en hel del kalorier så det blir inte för mycket av det heller.

Ett kålhuvud på ett kilo = 220 kalorier

150 gram musslor = 222 kalorier

Två potatisar = 180 kalorier

Fullkornsbrödskiva utan socker = 95 gram

Det är mer miljövänligt och nu äter jag plötsligt sådant som man vet minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och cancer.

Vikten i sig, det vill säga fettet man bär omkring på innehåller bland annat hormoner som påverkar hälsan och cancerrisken. Nu har jag blivit av med tre kilo hormonutsöndrande och blodfetthöjande fettdepåer som tidigare satt på min kropp. De syntes nog inte så mycket. Ingen kommenterade min vikt, varken då eller nu. Det är inte därför jag kaloribantar.

LCHF passade inte mig. Jag går upp av extra fett och ner i vikt av färre kalorier, för mig fungerar det precis som experterna säger.

Här är mitt i min 10 veckors viktresa med appen Shapeup: 63,8 ner till 58 kilo. Ett halvt kilo i veckan enligt plan.

Kategorier:

Livsstil Kilokampen Kvinna LCFH

Jag blev tjock av LCHF

Uppdaterad: 2013-02-08

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2012-10-23

4 kommentarer

Klart att jag är med i Karmastudien om bröstcancer

Fick just hem en förfrågan om jag ville delta i den nationella bröstcancer-studien Karma från Karolinska Institutet. Lite beklämmande att de måste ha en hel broschyr som intygar hur snabbt, lätt och viktigt det är att jag är med. Det fattar jag väl!
Jag blir förbannad när jag tänker på att det finns de som tänker att de inte skulle ha tid eller lust eller ork att vara med. För deras skull hoppas jag att de inte får tillfälle att ångra att de inte gjort allt för att forskningen skulle kommit längre än den redan gjort. Att forskningen kanske räddar deras eller någon nära käras liv.

Jag ska inte skälla mer, de som inte vill vara med har säkert ett rent helvete och kan inte lastas för att de tackar nej till en studie. Desto viktigare att vi andra är med.

I studien hoppas forskarna Per Hall och Ann Sundbom få med 100 000 kvinnor och sedan kunna följa dem under lång tid i deras liv.

Jag tog en kopp kaffe och gjorde testet på en knapp halvtimme som utlovat. De ville veta hur mycket kött, grönsaker och p-piller jag stoppat i mig hittills. De ville också veta hur nöjd eller frustrerad jag varit och om jag tycker synd om mig själv. Skönt då att kunna säga att jag aldrig tycker att jag haft otur, alltid tvärtom. Frågor om stress känns inte lika cancersäkert. Jag är ofta stressad och känner ibland oro för saker.

Ska bli spännande att höra vad de kommer fram. Hur allvarlig är graden av stress om man samtidigt känner sig lycklig och förstådd av sin omgivning? Hur mycket står känslorna överhuvudtaget i relation till risken för att svulsten ska börja växa i bröstet?

Om det nu är en viktig korrelation, blir nästa fråga forskarnas stora utmaning.
Hur kan samhället hjälpa en orolig, olycklig och missförstådd människa som äter kött sju dagar i veckan att upphöra med sitt cancerfrämjande beteende.

Läs gärna mer:
www.karmastudien.se

Kategorier:

Cancer Kvinna bröstcancer

Klart att jag är med i Karmastudien om bröstcancer

Uppdaterad: 2012-10-23

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2012-10-09

4 kommentarer

Betalsystemet i vården fungerar ej

Om den nya läkarrollen handlade det om på Läkaresällskapet seminarium förra veckan.

Det var inte roligt.

Efter att ha hört ett antal läkare som berättade om sin situation på arbetsplatsen fick jag bara en klump i magen. Det lät hemskt för dem, hemskt för deras patienter och hopplöst att bedriva vård under de premisserna.

Nu var inte alla Sveriges läkare på plats, det var ingen studie och de läkare som var där kanske inte ens var representativa, men de pekade på felaktigheter i det nuvarande systemet som inte kan vara bra. Det tycker nog ingen.

Vi har i dag ett system där primärvården ska träffa varje patient. Primärvården kan vara privat eller i landstingets regi, men det ska vara marknadskrafterna som styr. Det kallas Vårdval Sverige och infördes 2010. Det vill säga patienterna ska kunna välja vilken läkare eller vårdinrättning de vill ha. Det ska automatiskt göra att varje klinik gör sitt bästa för att göra patienterna nöjda.

1) Valfriheten fungerar ej.

Patienterna kan i praktiken inte välja. Man har inte underlag att välja mellan läkare A eller B eller klinik A eller B. Det görs ingen reklam eller annan differentiering mellan vårdcentralerna. De behöver inte. Husläkaren finns dessutom sällan på plats om man plötsligt får ryggskott. Vill man träffa en specialist får man heller inte välja det. Allt för få väljer dessutom att byta specialistläkare om man väl fått träffa en.

2) Marknadsekonomin fungerar ej.

Någon fri kapitalism är det inte som rår. Det vore säkert ännu värre, men alternativet just nu är en väldigt styrd ekonomi med en enda kund; Landstinget. Valfriheten blir bara liberal fernissa. (Några mottagningar är helt privata, eller har möjlighet att fungera helt privat mot vissa kunder, men det hör till undantaget.)

Ett besök ger vårdcentralen 460 kronor ur landstingets plånbok. Fler besök ger mer klirr i kassan. Varje läkare kan ta emot 8 patienter varje för och eftermiddag, om de inte går på toaletten.

- All vår tid måste kopplas till en patient och en behandling. Det går inte att komma till en vårdcentral eller sjukhus utan att gå förbi kassan, säger professor och barnläkare Gisela Dahlquist.

Dahlquist gav ett sorgligt exempel. En av hennes patienter dog. En femårig flicka. Efter det behövde föräldrarna träffa läkaren för att få allt förklarat, orsakerna, vad hade man kunnat gjort mer, och liknande demoner som de brottades med. De var skilda och det krävdes flera möten med både mamman och pappan. I smyg. Eftersom patienten var död fanns ingen diagnos eller behandling att koppla till halvtimmarna de satt och grät hos henne.

- Jag blev tvungen att smuggla in dem bakvägen, berättar Gisela Dahlquist.

Ovärdigt förstås.

Hon menar inte att alla patienter måste stanna jättelänge eller att vården inte får bedrivas effektivt, men som hon sa "effektiviteten i dag hotar att drabba de svagaste och mest behövande"

Sedan kom förklaringen till varför så många nekas prover i dag. Att få en biopsi i till exempel sköldkörteln är för de flesta helt omöjligt.

När nyutexaminerade läkaren Johan Zelano började på sitt nya jobb fick han höra av vårdcentralens chef hur mycket ett patientbesök gav i kassan - och att ett blodprov kostar ungefär hälften. Två prover spräcker budgeten. "Bara så att du vet", förklarade chefen och fortsatte: "Barn och gamla har frikort, de kan du sätta upp hur många gånger som helst".

Om jag var diktator och styrde Sverige skulle jag ögonblickligen vilja ändra systemet. Men till vad? Egentligen tror jag att helt privata alternativ där patienten betalar för varje prov, undersökning och behandling vid sidan om en helt offentlig vård som ägs av staten, vore det bästa. Att staten borde äga och långsiktigt driva några sjukhus och att några andra är helt privata.

Även de privata borde nog vara anslutna till Försäkringskassan förresten och kunna erbjuda skattefinasierade operationer och ingrepp. Men vänta nu, det är ju så vi har i dag!

Det jag inte gillar är det kvasiliberaljämlika som kommuniceras. Patienten själv vet inte att vårdcentralen har ekonomiskt incitament att låta bli att ta alla prover som finns som skulle kunna ge förklaring till symptomen. Patienten får till exempel inte frågan om den själv vill bekosta en biopsi eller ett blodprov. Även om det handlar om prover under hundra kronor. Nej, där ska vi vara "jämlika", alla har kanske inte råd att köpa ett prov. Istället går tusentals kvinnor omkring med antidepressiva mediciner istället för att behandla sin underfungerande sköldkörtel. (För somliga sköldkörtel-patienter räcker det inte med blodprov, utan det kan behövas biopsi för att hitta felet.) Att skriva recept är nämligen gratis.

Det är inte rätt att landstingsägda fastighetslåtsasbolag som Locum ska gå med vinst år efter år och att de lika landstingsägda sjukhusen inte har råd att bedriva vård. Det är inte rätt.

3) Valfrihetsläkaren passar inte i Sverige

En läkare ska inte vara bekväm och mysig. Hen ska vara professionell. "Du behöver banta, nu dricker du för mycket, nej det ska inte vara mer värktablettet där" och så vidare. En läkare måste kunna ta samtalen som förändrar våra liv, gärna med ett motiverande sätt. De ska inte låta mysiga för att vi ska komma på återbesök.

Vilket kan vara fallet i dag, misstänker Jan Halldin, socialläkare och pensionerad specialist inom missbrukvården, som jag fick tillfälle att prata med under seminariedagen.

Jämförelsevis i USA vet man att alla prover tas, allt undersöks och varje detalj uppmärksammas för att läkaren juridiskt ska ha ryggen fri. Någon svensk motsvarighet har vi inte.

Kategorier:

Samhälle Vårdval

Betalsystemet i vården fungerar ej

Uppdaterad: 2012-10-09

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2012-09-20

Kommentera

Afrikas ekonomi blomstrar - nu köper de svensk sjukvård

Bild

Hanna Brodda äter lunch med Zambias ambassadör Edith Mutale.

Afrika reser sig och alla vill följa med på vägen upp. Det är underbart roligt att se tycker jag.

Igår var det Swecare, en organisation som har till uppgift att främja exporten för svenska företag inom hälsosektorn, som bjöd in till heldag med titeln Sub Saharan African Day - The business of healthcare.

Statssekreterare Karin Johansson pratade om regeringens stategi att byta aid mot trade, det vill säga att istället för att ge donationer till statsapparaterna vill man att Sveriges företag och organisationer ska se Afrikas länder, inte bara i syd utan även i öst och väst, som marknader där det går att göra affärer.

Sedan kom Peter Stein, ekonom och analytiker, upp på scenen. Han pratade om affärsmöjligheterna och orsakerna bakom uppsvinget i de afrikanska länderna söder om Sahara. Om Kinas del i framgången, men också många andra länder. Han jämförde Afrika med den resa som Asien gjort och gör. Från låglöneland där alla vill producera sina varor, till en växande medelklass som alla också vill sälja sina varor till. I Afrika finns både och. Trots tillväxt som ligger tredubbelt så hög som Sveriges och skolor för alla har länder Uganda och Ghana en enormt hög arbetslöshet. Att placera en fabrik där, som kinserna gör, är ingen dum affär. Det blir en vinst för alla.

- Även om kineserna kritiserats för att betala för låga löner och ta in egna experter, bidrar de till landets tillväxt, så är det, sa Adam Lagerstedt, som jobbar på svenska ambassaden i Zambia.

För de svenska företag som var på seminariet igår är det också intressant att få höra att medelklassen växer. Det finns fler mobiltelefoner i Afrika än i USA. Det finns folk som kan betala för vård och många stater och privata
kliniker som vill och kan köpa in medicinteknik och läkemedel från
svenska företag. Vår export till Afrika är redan en tredjedel av det vi exporterar till USA. Förra året sålde vi dubbelt så mycket till Afrika som till Indien.

- Efter den globala nedgången i ekonomin minskar bistånden och de kommer fortsätta att minska. Vi räknar med det och är förberedda, sa Rwandas ambassdör Venita Sebudandi.

Många av de afrikanska ländernas ambassadörer var på plats igår. Jag hade en trevlig lunch tillsammans med Zambias ambassadör Edith Mutale. Hennes utmaning handlar just om det här. Att få svenska företag att investera och göra långsiktiga affärer med hennes landsmän hemma i Zambia.

- En bra början är att komma på semester. Det finns så mycket att se och uppleva i vårt vackra land som vattenfall, vilda djur och spännande upplevelser. Sedan, när man känner landet lite grann, då är det lättare att tänka på att göra affärer, sa Edith Mutale.

Till alldeles nyligen var det synd om Afrika. Jag var 19 när jag skulle åka dit och bygga toaletter och skolor och allt vad det var med en ganska sorglig organisation som kallades UFF. Sedan hände något medan vi funderade på om det var toaletter ELLER skolor de behövde. Nu är plötsligt flera av de afrikanska länderna i öst och väst bland världens snabbast växande ekonomier. De är lättfotade, av nöden påhittiga och assugna på att vara med och jobba. Vi är bara tjocka, uttråkade och sura för att saker och ting har blivit sämre. Lite olika utgångsläge.

Kategorier:

Samhälle

Afrikas ekonomi blomstrar - nu köper de svensk sjukvård

Uppdaterad: 2012-09-20

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2012-07-26

Kommentera

Varför vill Anja inte vara en förebild?

Bild

Anja med sin under lång tid hemliga kärlek Filippa. Foto: Pontus Lundahl, Scanpix

Hur kan man inte vilja vara en förebild för en viktig sak, det kan jag bara inte förstå. Har Anja Pärson kämpat sig till guld och berömmelse bara för den personliga tillfredsställelsen? I min enfald trodde jag att människor som vill stå i rampljuset ville betyda något för människor. Kanske till och med förändra världen lite grann till det bättre.

Men nej. I sitt sommarprogram berättade vår slalomstjärna Anja Pärson att hon lever i ett homosexuellt förhållande. Hon är lycklig med sin butiksföreståndare från Umeå och de har fått deras olika liv att fungera tillsammans. Kanon tycker jag. Sedan kommer massa konstigheter som låter som 50-tal i mina öron. De har hållit sin relation hemlig i fem år. Anja är en stjärna och blir säkerligen behandlad som det var hon glider fram. Var hon rädd att hennes familjesituation skulle ändra på det?

Var de rädda för närgångna journalister? Jag tror säkert att de flesta av Sveriges sportjournalister har vetat om deras "hemlighet", men respekterat deras önskan att få ha den ifred. Homosexualitet är inte längre en stor nyhet. Jo, EN DAG är det ett givet löp, men sedan är storyn ute och inte mycket att skriva om. Se på Kajsa Bergqvist/Kristina-storyn. Mycket har förändrats sedan Eva och Efva kom ut ur garderoben, då jobbade jag på Aftonbladet och nyheten räckte i flera dagar vill jag minnas. Sedan dess har nyhetsvärdet på homosexualitet devalverats till dess verkliga värde, det vill säga ett ganska lågt. (Sedan är kärlek, sex och allt där i mellan av stort nyhetsvärde generellt, men kärlek till det egna könet är bara snäppet värdefullare än kändisar som berättar om kärlek till någon av det motsatta könet.)

Anja och hennes flickvän valde ändå att hemlighålla sin relation i fem långa år. Men varför? Det är skillnad på Södermalm där jag sitter och skriver och landsbygden. Här på Söder har vi Pridefestivalen, flatkafféer och en lång tradition av att ta emot homosexuella par som inte längre kan eller vill bo kvar i sin homofoba hemby. Jag fattar att det är skillnad. Men hur ska de som är rädda för homosexualitet, till exempel hemma i Tärnaby, bli upplysta om schyssta vanliga människor med given stjärnstatus som Anja inte berättar om sin läggning (och hur lite den betyder för hur hon är som människa). Det är ju precis sådant som får människor att tänka till och kanske våga omvärdera sin egen rädsla.

- Jag vill absolut inte bli en ikon eller en förebild, läser Anja från sitt manus i sommarprogrammet.

Men Anja, varför? Det tar ingen tid att vara en ikon, det kostar inga pengar och en ikon behöver inte ställa upp på massa intervjuer - en ikon blir man om man uppnått en stjärnstatus och har ett (oftast religiöst) eller annat viktigt budskap. Det är förstås ytterst få som har möjligheten att bli en ikon men Anja Pärson skulle lätt kunna vara en av dem. Ikonstatus är inte heller möjligt att välja bort. Anja, nu nybliven mamma, kanske ändå blir den förebild hon aboslut inte vill vara för alla de små helt vanliga flickor ute i landet som känner att de nog inte kommer att bli kära i någon kille.

Men till er vill jag då säga: Låt henne inte bli er förebild. Det är inte 50-tal längre. Gör inte som Anja Pärson och gå och smuggla undan er kärlek i flera år.

Att berätta för sina föräldrar om sin homosexuella läggning kan säkert vara en skärseld och föräldrarna kan behöva lite tid, och grundläggande fakta, för att smälta informationen. Men om den håla ni bor i inte accepterar homosexuell läggning är det nog läge att flytta. Det krävs en stjärna för att ändra människors fördomar och om våra stjärnor fegar ut - då är det lättare att bara dra.

Anja Pärsons sommarprogram i radio p1 hittar du här.

Kategorier:

Sexliv

Varför vill Anja inte vara en förebild?

Uppdaterad: 2012-07-26

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Uppdaterad: 2012-10-15

1 kommentar

Formulera om syftet med apoteksavregleringen

Bild

Ett sista försök av Boots att locka kunder utanför Apoteket Hjärtas lokaler som ligger där det gamla Apoteket låg, med samma öppettider och utbud. Bättre blev det inte efter avregleringen, men kanske var den ändå nödvändig.

Avregleringen är på många sätt ett misslyckande. Så här långt. Jag tycker det är bra att farmacevter, egna företagare och privata bolag ska kunna äga och driva apotek, men hela marknaden har blivit onödigt vilda västern under övergångsperioden. Mängder av resurser har slösats på fel saker.

Apoteksgruppen har lockat småföretagare med falska förhoppningar och framgångsrika storbolag tog beslut som de helt säkert ångrar i dag.

Före 2009 ägdes alla apotek av staten. Efter en utredning beslutade regeringen och statsminister Fredrik Reinfeldt att apoteken skulle privatiseras och marknaden skulle avregleras. "Avreglering" är egentligen ett felaktigt uttryck då det förstås ska finns lika mycket regler kring hanteringen av läkemedel och relaterad information, men apotek skulle i alla fall kunna ägas av företag och privatpersoner. Precis som apotek i de andra europeiska länderna och som de gjorde här i Sverige innan 1970.

Misslyckandet är egentligen syftet som det formulerades:

"Syftet med omregleringen är att erbjuda bättre service, bredare
tjänsteutbud samt åstadkomma bättre tillgänglighet för konsumenterna
genom fler apotek och längre öppettider."

Det gamla statliga apoteket var nämligen väldigt bra. Inte särskilt dyra produkter, stort förtroende hos sin kundgrupp och hyfsad tillgänglighet. Nu sätter väl glesbygdsbefolkningen kaffet i vrångstrupen. Många svenskar hade ju en miljard mil till närmaste apotek, men just avstånden trodde man inte ens från början att marknadsekonomin skulle kunna ändra på. Ett apotek kostar ändå en cirka en miljon kronor i IT-system, sedan personal och lokal och går fortfarande inte att etablera i en för liten stad. På landsbygden är det fortfarande staten som regerar.

Riksrevisionen konstaterar i sin rapport i maj att staten fortfarande har en särställning på apoteksmarknaden trots att många apotek "privatiserats". Majoriteten av alla apotek är fortfarande statliga eller drivs genom någon av de två statliga huvudmännen, Apoteket och Apoteksgruppen.

Båda kedjorna erbjuder franschise-liknande uppgörelser och samordnar reklamsatsningar och information.

Apoteksgruppen liknar ICA i sitt erbjudande och ger småföretagare möjligheten att ta fördelaktiga lån för att köpa sina apotek och sedan driva dem med storbolagets fördelar i form av samordnade inköp, egenbrandade varor och kundlojalitetserbjudanden.

Det går fortfarande bra att bjuda på något av de 20
apotek
som finns kvar (utöver alla de apotek som nu återigen finns ute
på försäljning, men de har förstås inte samma fördelaktiga lån). Själv behöver då du bara stå för tio procent av priset, sedan kan du låna 40 procent av Apoteksgruppen och ytterligare 50 procent av någon av bankerna om du passerar kreditkontrollen. Som Apoteksgruppen skriver på sin hemsida:

"Apoteket utgör säkerheten för finansieringen och du tar därför ingen personlig risk."

(I praktiken ägs ju apoteket fortfarande av Apoteksgruppen tillsammans
med banken och all vinst förväntas gå dit innan du själv kan ta ut lön,
men det är nog inte det de menar.)

Hur kan ett eget företagande garanteras "ingen risk"? De kan väl inte veta att det inte öppnar ett konkurrerande apotek vägg i vägg med det som de säljer ut?

Att inte ta någon risk är till exempel att inte våga profilera sin verksamhet någonting. Det är förstås ingen garanti för att verksamheten kommer att nå ekonomisk framgång, men det kanske känns tryggt. Kanske är riskoviljan en orsak till att apotekskunderna i Stockholm inte fått någon som helst differentiering av utbudet. Det går inte att skilja ett apotek från ett annat. Alla försöker bara härma det gamla Apoteket. Hur ska något kunna bli bättre, mer tillgängligt och bredare om alla bara härmar det gamla?

Vid Hornstull där jag bor öppnade piggt tre apotek inom ett år. Två av dem är borta nu.

Det var Apoteket Hjärtat som satsat hårdast och köpt in sig i den befintliga verksamheten, det var den som låg klart bäst och som finns kvar än i dag. De hade de bästa öppettiderna och det bästa utbudet, av både receptbelagt och receptfritt (allt identiskt med apoteket som låg där innan avregleringen). Att köpa de dyra men befintliga apoteken ser ut att vara en vinnande strategi.

Det var också Kronans Droghandel som hyrt in sig i den billigare lokalen på andra sidan gatan (sett från där alla människor går), en märklig strategi de gjort på flera håll i stan och som flera av deras andra satsningar nu fått stänga igen. Boots, jätten från England som alla apoteksidkare fruktade, tog en lokal högre upp på Hornsgatan och satsade stenhårt på billigt smink. En satsning som inte lockade.

Så här ser ägandet i Sverige ut i dag:

Ägare/antal apotek

Apoteket (gamla Apoteket) / 370

Apoteket Hjärtat / 270

Kronans Droghandel / 200

Apoteksgruppen / 150

Medstopp / 70

Övriga fristående aktörer / 160

Sammanlagt antal apotek: Cirka 1200

Sammanfattning: Staten samordnar fortfarande största delen med 520 apotek.

Om syftet med utförsäljningen hade formulerats annorlunda. Som till exempel att staten skulle frigöra energi och resurser till annat, att löneutvecklingen och attraktionsförmågan i apoteksbranschen skulle öka och att olika typer av specialistapotek skulle få möjlighet att etablera sig, då hade både processen och analyserna sett annorlunda ut i dag. Har vi tur kan det bli så ändå.

 

Formulera om syftet med apoteksavregleringen

Uppdaterad: 2012-10-15

Kategorier:

print $kategorier; ?>
*/ ?>

Annons