Concerta förändrade Martins liv: "Jag är lite tråkigare!"

2006 placerades Martin på det isolerade behandlingshemmet Hassela på Gotland. Han var 16 år gammal och hade knappt hört talas om ADHD.Som barn var han väldigt aktiv men det var inte förrens i 11-års åldern, när famljen flyttade från Göteborg till Stockholm, som han på allvar
hamnade snett. Han blev mer och mer rastlös och ville göra spännande saker oavbrutet.

- Det var tufft att ryckas upp från barndomskompisarna i Göteborg och börja om i en ny stad. Jag började slåss, dels för att jag var frustrerad och rädd men också för att imponera och skaffa nya vänner, säger Martin.

Men vännerna uteblev och Martin bytte skola. På den nya skolan, en bit utanför Stockholm fick han snabbt kompisar, som ännu idag står honom nära. Men rastlösheten och riskbeteendet pyrde fortfarande i hans oroliga själ. Han började klottra.

För att finansiera färgburkar och image, det vill säga kläder och schyssta prylar, var han tvungen att stjäla.

- Det gick inte att lura mamma, hon förstod hela tiden vad som hände. När jag vände morsan ryggen, börjande hon samarbeta med polien. Det gjorde inte vår relation bättre. Hon och polisen blev mina fiender och jag hamnade allt djupare i kriminaliteten. Tillslut tog jag avstånd från min mor, trots att hon egentligen var den som betydde mest för mig.

Situationen eskalerar och Martins föräldrar fråntas vårdnaden. Återigen tvingas Martin lämna allt. Socialen placerar honom på behandlingshemmet Hassela som ligger på Gotland. Men han fick ett val.

- Det var Hassela eller fängelse. Jag fick ta uppehåll från skolan och säga hej då till mina vänner i Stockholm. Det var en oerhört jobbig period, samtidigt som det var där jag äntligen fick min diagnos. Sen lärde jag givetvis känna en massa folk på Hassela också, men jag längtade ständigt hem, säger han.

På Hassela fick Martin genomgå en ADHD-utredning. Först fyllde han i enkäter och sen genomgick han en neuropsykiatrisk
undersökning. Båda testerna visade att Martin hade ADHD och han ställdes inför valet att få medicin eller inte. 

- Jag fick en naturlig förklaring till mitt missanpassade beteende. Samtidigt kan jag inte skylla allt på en diagnos men nu kunde jag få hjälp. Det är ju oerhört frustrerade när man verkligen vill något men ens motivation och fokus hela tiden åker berg- och dalbana. Hur gärna jag än ville klara skolan, var jag ständigt rastlös. Tackvare medicinen orkade jag äntligen genomföra planer och göra vettiga saker, säger han.

I dag tar Martin Concerta regelbundet, han dos har provats ut till 54 mg/dag. Men det finns en baksida med behandlingen.

- Kompisarna tyckte att jag blev tråkig, jag blev ju det. Helt lugn och på sätt och vis tråkig om man jämför med innan. Ett tag slutade jag ta medicinen, jag blev lite roligare så, men nu är det annorlunda. Jag vill kunna jobba och jag har kul med mina kompisar ändå.

Fotnot: Martin heter egentligen något annat, men vill inte riskera att någon dömer honom för den han varit.