Symptom på benskörhet
Vid benskörhet, eller osteoporos, förlorar benstommen en del av sitt kalkinnehåll och styrka. Benets täthet minskar, vilket gör att det blir ömtåligt och lätt bryts. Även vid mindre påfrestningar kan benet brytas. Det som ofta bryts är handleder, lårbenshalsar, överarmar, bröstkotor och ländkotor. Benskörhet i sig är inte farligt, men konsekvenserna av sjukdomen ger smärta och stora problem.
Symptom på benskörhet
- Tidigt i sjukdomen får man sällan symptom, men när tillståndet utvecklas uppstårsmärta i ryggen.
- Risken för frakturer på till exempel ryggrad och höfter ökar ju svagare skelettet blir.
- Lättare påfrestningar så som en kraftig nysning, hostattack och uppresning från sängen kan leda till kotfrakturer med plötslig ryggsmärta.
- Vid allvarlig benskörhet kan ryggraden deformeras.
- Andningsproblem.
- Psykisk belastning är inte ovanligt såsom ångest, oro, social isolering.
Benskörhet kan delas in i två grupper: primär och sekundär. Den primära beror på minskade halter av det kvinnliga könshormonet, östrogen. Den sekundära beror på andra sjukdomar, exempelvis kol, eller läkemedelsbehandling, exempelvis med kortison.
Eftersom det kvinnliga könshormonet östrogen har betydelse för kroppens lagring av kalk i skelettet, drabbas kvinnor som genomgått klimakteriet oftare av benskörhet. Men varför sjukdomen bara drabbar vissa personer är ännu okänt. Benskörhet uppkommer främst hos äldre och är sällsynt före 55 års ålder. Om du bryter exempelvis höften eller handleden i 40-50-årsåldern kan det vara ett varningstecken. Men de som lider av exempelvis tarmsjukdom, matsmältnings- och hormonrubbningar kan också drabbas. Benskörhet är i regel vanligare bland kvinnor än män.
Detta kan öka risken för benskörhet, exempel:
- Om benskörhet förekommer i släkten.
- Om du är magert lagd.
- Om du tidigt kommer i klimakteriet.
- Om du röker.
- Om du inte har motionerat tillräckligt.
- Om du äter ensidig kost.
- Om du dricker för mycket alkohol.
Så här undersöker du din bentäthet:
För att fastställa om du lider av benskörhet mäter läkaren benets täthet och mineralhalt. Detta kallas för bentäthetsmätning. Ett blodprov tas också. Lider du av benskörhet är det viktigt att stoppa en vidare sjukdomsutveckling. Behandlingen anpassas efter hur benskör du är, vilka symptom du har och om du upplever någon smärta. Personer med benskörhet behöver ofta tillskott av kalcium och D-vitamin. Detta minskar risken för benbrott. Om risken för benbrott är stor kan du behöva andra läkemedel såsom Aclasta.
Behandling mot benskörhet
Så kallade Bisfosfonater, läkemedel mot benbrytning, är förstahandsmedel i Sverige och det finns i dag fem godkända: Fosamax, Didronate, Bonviva, Optinate och Alcasta. Bifosfonater förebygger kotfrakturer och andra frakturer på ett effektivt sätt. Zoledronsyra, som finns i läkemedlet Aclasta, ges exempelvis med dropp en gång om året. Men oftast förekommer behandlingen genom tabletter.
Källa: Vardguiden.se, Vardalinstitutet.net
11 januari, 2010
3 kommentarer
Comments are closed.
Ta vitaminer istället!
Vitamin K2 kan beskrivas som en transportör av kalk. Den tar avlagringar från ådrorna och flyttar dessa till skelett och tänder. Två stora studier från Holland visar på mer än en halvering av hjärtinfarkter och stroke efter sju års intag. Men en bieffekt är också ett starkare skelett. Nu kan man inte ta patent på ett vitamin och därför heller inte tjäna stora pengar… Därför skrivs mediciner med biverkningar ut i stället för att rekommendera intag av vitamin…
Min mamma ordinerades Fosamax
Min mamma ordinerades Fosamax för många år sedan. Hon stod på den i flera år trots biverkningar.Trots det drabbades hon av en subtrochantär femurfraktur efter ett mycket ringa fall.
Det är just den sortens lårbensbrott (ej lårbenshalsen) som förefaller ha blivit vanligare sedan den här typen av mediciner kom på marknaden.
Kanske skulle mamma ha klarat sig utan benbrott/operation om hon hade låtit bli att ta Fosamax.
I samma veva började jag söka ”alternativ” information och upptäckte boken ”The Myth of Osteoporosis” (Gillian Sanson, 2004).
Nyligen läste jag en annan intressant bok som även innehöll ett kapitel om bentäthetsmätning, osteoporosmedicinering etc. Den hade titeln Seeking Sickness (om screening) och är skriven av den kanadensiske forskaren/författaren Alan Cassels. Boken kom ut i år.
Äldreapotekaren Armon B. Neel har skrivit en intressant bok ”Are your prescriptions killing you?” – med många fallbeskrivningar. Ett av kapitlen har titeln – The Bone-Scare Drugs.
Den här gruppen av mediciner – bisfosfonater – har många besvärliga biverkningar och man vet inte heller hur länge de stannar kvar i kroppen sedan man slutat.
2010 upptäckte jag en hemsida – webdoktorn. Där hade en kvinna frågat varför man måste ta en paus när man stod på osteoporosmediciner – och hur länge den pausen borde vara.
Jag citerar några rader av svaret:
Bisfosfonaterna är ett bra förstahandsval vid behandling av osteoporos. Efter en tid (3-5 år) leder den minskade nedbrytningen dock till att benvävnaden blir hård och skör och risken för benbrott ökar.
Senast efter fem år ska man därför göra ett uppehåll med osteoprosmedicinerna ifall man använt bisfosfonat. Vi vet ännu inte med säkerhet hur lång pausen skall vara innan bisfosfonatmedicineringen kan sättas in på nytt.
För min del mycket tveksamt.
Tror inte att jag skulle utsätta mig för den medicinen med alla de biverkningar som Forsteo har. Även om jag inte är läkare så tycker jag att man hellre skall ta k-vitamin mot benskörhet istället för detta.