Idag var dagen då jag bestämt mig för att inte ge efter för allt som
pågår inne i min kropp. Bortse från minsta känsla av obehag och
ickevälmående. Hur illa det än är så har jag bestämt mig för att rida ut
den här stormen.  Stålsätta mig som den superkvinna som klarar allt och
som  omgivningen verkligen tror att jag är.  Kämpa emot min kropp och
gå emot allt som den står för. Frågan är hur långe man orkar, hur länge
man orkar att motarbeta maskineriet inom sig?

Idag var dagen då jag bestämt mig för att inte ge efter för allt som
pågår inne i min kropp. Bortse från minsta känsla av obehag och
ickevälmående. Hur illa det än är så har jag bestämt mig för att rida ut
den här stormen.  Stålsätta mig som den superkvinna som klarar allt och
som  omgivningen verkligen tror att jag är.  Kämpa emot min kropp och
gå emot allt som den står för. Frågan är hur långe man orkar, hur länge
man orkar att motarbeta maskineriet inom sig?

Jag inser att det inte kommer att bli en lätt resa och bara jag tar
mig igenom dagarna på jobbet så är det för mig ett stort framsteg. Jag
är en person som har en stark vilja och hur gärna jag än vill förändra
min livssituation och må bättre så inser jag att det kommer att ta tid.
Tid som jag inte är beredd att offra när jag ser hur mina vänner och min
familj lider när jag inte mår bra. Tid som jag mest av allt skulle
velat spendera med mina nära och kära istället för att lägga ner all min
tid på att utarbeta en plan för hur jag ska bli frisk nu när läkarna
praktiskt taget vänt mig ryggen.

Av My Andersson
2 februari, 2012

6 kommentarer

  • Av Anonym 15 februari, 2012

    Symtom!!
    Hejsan,jag undrar vilka symtom du har för jag är säker på att jag har fel på sköldkörteln,men det visar inget på proverna…MVH/Annelie

  • Av Anonym 24 februari, 2012

    Helt desperat
    Den här tröttheten gör en desperat. Jag som aldrig rökt, druckit eller knappt vågat äta smågodis kan nu plötsligt tänka mig att ta något som heter så konstigt som t3.
    Bäst är nog ändå att prata med en läkare om det. Jag tror att de flesta läkare vill en gott och har man något konkret att föreslå för dem att skriva ut kan jag tänka mig att de gärna provar det.
    Det hjälper säkert ändå inte alla, men allt som hjälper en tillbaka till ett vanligt liv är en gudagåva när man känner så här.
    Åsa

  • Av Anonym 11 maj, 2012

    Snälla hjälp mig!
    Jag är väldigt rädd! Min mammma har denna sjukdomen och jag har precis fått veta att denna sjukdom kan vara ärftlig. Det har mina föräldrar aldrig sagt till mej vilket gör mej besviken för jag tycker att jag borde ha rätt att veta! Jag är faktiskt 15 och borde få veta om jag kommer bli sjuk. Så nu undrar jag: finns det någon chans att jag kan klara mig utan denna sjukdomen? Isåfall hur stor är chansen och finns det något jag kan göra för att slippa den? Dessutom så har jag hört av att denna sjukdomen kommer från graviditet. Är det sant? Är det mitt fel isåfall? Tro inte att jag är hjärt lös och inte bryr mej om min mamma utan bara mej själv! för det är inte sant. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit för min mammas skull men detta gör mej chockad. Jag har aldrig haft en tanke på att det kan drabba mej. Skulle vara otroligt tacksam för svar.
    MVH Linnea

  • Av Anne-Sofie 12 maj, 2012

    Hej Linnea <3

    Sjukdomen är ärftlig men det behöver inte alls betyda att du får den.

    Många människor har den ”vilande” i kroppen utan att det bryter ut.

    Vad gäller graviditeten så kan en graviditet utlösa den men den kommer inte därifrån så det behöver du inte alls ha dåligt samvete för gumman <3

     

    Tycker inte du behöver oroa dig för att du ska bli sjuk.

    Alla kan vi få olika sjukdomar eller oxå inte.

    Som tur är vet vi inte i förväg så lev på du & oroa dig inte 🙂

     

    KRAAAAM

     

  • Av anonym 12 juni, 2013

    ja hej!
    sitter i samma båt vi alla visst, hur löste det sig, det syns inget på mina prover heller och de vägrar göra ultraljud, ta ner en kamera eller göra finnålstest osv. jag har till o med lagt mig på golvet i sjukhuset (då fick jag en stol) jag har lagt mig utanför sjukhuset på marken efter att jag inte orkade gå längre när jag blev hemskickad, ambulansen titta förbi o sen gick…

    mvh gina

    deadlyjuice@hotmail.com

  • Av anonym 4 februari, 2014

    Hallå!
    Vad hände sen? Måste få veta. Mår exakt lika som dig My och har gjort det i tre år.

Comments are closed.