Då var det dax igen..

7 augusti 2011

I morgon ska jag äntligen till endokrinologen i Falköping.
Hoppas , hoppas, hoppas att jag får den hjälp min kropp behöver och som min kropp skriker efter.
Jag vet att jag har skrivit det innan, men jag börjar sakta men säkert må sämre och sämre.
Halsen har svullnat upp och jag känner hur det där lilla hålet man andas
igenom bara blir mindre och mindre i halsen. Som om en stor klump är i
vägen.
Jag känner även hur sköldkörteln drar i hop sig och blir alldeles hård
och gör ont.ledvärken blir bara värre och värre för varje dag och
tröttheten har kommit på besök ännu en gång.
Googlade igår och har nu kommit fram till vad det heter som jag har ont i i foten, mellanfotsben och tåbenet.

Och det är med fasa jag vet vad som komma skall......
När jag tänker tillbaka på hur det var " den där helgen då allt var som värst" blir jag rädd igen.
Rädslan och jag gick hand i hand den helgen.
Jag var inte rädd för att jag var ensam, utan jag var rädd för att jag
inte visste hur allt detta skulle påverka mig och vilket helvete det
faktiskt var/är.
Rädd för att jag inte visste om jag skulle överleva dagen, för så kändes det.
Varje minut var som en evighet av smärta och lidande.
Jag låg nerbäddad i soffan i "komastadiet" och där låg jag, minns att
just denna helgen var då dom första varma dagarna kom då det var sjukt
varmt i maj.
Lyfte på huvudet någon gång i soffan för att svara på sms eller kolla
vad tv n visade för att sedan somna av utmattning igen, tog min nätt å
jämt till toaletten.
Precis som då så började det på exakt samma sätt....ont i halsen,
trycket över luftstrupen, svårt att andas, hjärtklappningar, svullen
tunga, å ledvärken bla

Undra vad herr vc läkare skulle säga om jag ringde han i morgon och
berättar att det e slut på väntandet, det "riktiga" helvetet har brytit
loss igen?
Nu har jag väntat i över 3 månader och nu börjar det om igen, alltså har förloppet ett intensivare tillstånd ca var 3 e månad.
Missförstå mig rätt nu, ända sedan i maj har det varit ett rent helvete
att vara jag och jag begär inte att människor ska tycka synd om mig
eller något sådant.
Och jag menar heller inte att alla dom andra dagarna har varit en dans på rosor, absolut inte!
Men just denna specifika helgen var den värsta jag någonsin genomlidit
och jag kommer aldrig att glömma den och hur rädd jag var när saker
förändrades i min kropp så snabbt...
Eller som när tungan svullnade upp som en boll och det sticktes i den , då trodde jag verkligen mina dagar var räknade...