Nu när jag närmar mig slutet av min sjukskrivning så undrar jag mer och mer vad det ska bli av mig?

Kommer han som yrade om toan i vardagsrummet sjukskriva mig mer?

kommer jag att få  sjukanmäla mig på jobbet var och varannan dag igen?

Kommer
mitt liv alltid att vara fyllt av läkarbesök  hos den vita kuben eller
kommer någon se till att jag blir behandlad en gång för alla?

Nu när jag närmar mig slutet av min sjukskrivning så undrar jag mer och mer vad det ska bli av mig?

Kommer han som yrade om toan i vardagsrummet sjukskriva mig mer?

kommer jag att få  sjukanmäla mig på jobbet var och varannan dag igen?

Kommer
mitt liv alltid att vara fyllt av läkarbesök  hos den vita kuben eller
kommer någon se till att jag blir behandlad en gång för alla?

Det
som plågar mig mest just nu är huvudvärken från den glöd heta helvetets
mitt. Den sprängande, borrande, pulserande värken från tinningarna.
Känslan av att någon borrar sig rakt in i huvudet börjar bli olidlig och
det var ju faktiskt den som gjorde att jag sökte hjälp denna gången pga
svimningarna! Ändå så låter min läkare det vara, och jag ska behandla
mig själv med treo. Något som skrämmer mig och som ligger och gror bak i
huvudet är OM det är något fel inne i mitt huvud?

Hur stolt jag
än är och hur gärna jag vill gå tillbaka till mitt arbete så måste jag
nog släppa taget om den tanken, inse det faktum att jag inte är redo för
den uppgiften än. För på mitt arbete har vi utvecklat någon sorts noll
tolerans vad gäller att underlätta för   människor som behöver det
istället för att visa hänsyn och underlätta. Det går bra att lova guld
och gröna skogar men i praktiken var det bara snack.... Man kan säga så
här, det är skillnad på människor och människor sen lämnar vi det där.

Pirret
i magen ökar för varje dag som kommer närmare dagen då jag ska tillbaka
för ny provtagning.  Dagen D då jag hoppas att jag får svar på mina
thyroideaprover och en hel del andra frågor jag har i min bubblande
skalle bla är mitt mål att få igenom en skallröntgen.

Jag vägrar
låta läkarna köra över mig en gång till, den "förra resan" välkomnade
jag  med öppna armar i sjukvårdens förfärliga gap och jag svalde hela
konceptet med hull och hår. Som sjuk litade jag på att människorna som
kallar sig sjuksköterskor och läkare skulle göra sitt yttersta för att
hjäpa medmänniskorna. Idag vet jag bättre.

Som sjuk ska man inte
bara vara sjuk idag, man ska orka att stå upp i sin kamp mot sjukvården
dessutom. Hur i helvete ska man orka ? Av egna erfarenheter så ska jag 
berätta det  för er, det gör man tillslut  inte!!!

Av My Andersson
26 januari, 2012