Så känns det just nu, som busringningen i hassan
när ulf lundell vill byta sina strumpor för att han tvättat dom och
han inte alls känner för vad dom står för längre.....
Ungefär så känner jag vad gäller min kropp och allt som händer i den .

I
natt har jag knappt sovit någonting, det har bultat och krampat i
hela halsen och den där stryptags känslan blir bara starkare och
starkare.
Känner mig mer och mer påverkad.
Känns som om jag inet alls får luft, och paniken kommer sakta  smygandes.

Tillslut så somnade jag till och vaknade upp helt genomsvettig för att sedan bli helt iskall.
Sen måste jag ha somnat om igen  för när klockan ringde och det var dags å gå till skolan me simme  så sov jag som en stock.

Kände  efter riktigt ordentligt när jag gick upp hur jag mådde.
Och kände att det här är ju inget, jag mår ju faktiskt bra.
Mig är det minsann inga fel på!

Tills vi hade kommit till busshållsplatsen, då vart jag helt svimmfärdig och orkeslös.
Jag som  tänkt att jag passar på å tar en promme hem från skolan, nu när jag ändå känner mig bättre å allt.

Fick planera om det å ta första bästa buss hem.