Reklam, men även information till journalister har nu visats vara förbjudet.

Patienter är outbildade små stackare som måste skyddas från information. Skulle de få veta för mycket kan de rusa iväg och stoppa sig fulla med olämpliga piller.
Är det därför vi har paragraf 21 i Läkemedelslagen?

Reklam, men även information till journalister har nu visats vara förbjudet.

Patienter är outbildade små stackare som måste skyddas från information. Skulle de få veta för mycket kan de rusa iväg och stoppa sig fulla med olämpliga piller.
Är det därför vi har paragraf 21 i Läkemedelslagen?

Det handlar om att företaget Boeringer Ingelheim skickade ut ett pressmeddelande om sitt läkemedel Pradaxa. Pressmeddelandet handlade om att deras medicin ansågs säker och tillräckligt mycket bättre än sin föregångare och att de nu hoppades på subvention av staten.

Pressmeddelanden går ut till journalister som ska kunna rapportera till allmänheten. Först var det Läkemedelsverket som ansåg att informationen var för positiv och skulle anses som reklam till allmänheten. I veckan fastställde Förvaltningsrätten utsagan och dömde företaget på 750 000 kronor för brott mot Läkemedelslagen och marknadsföring av humanläkemedel.

Förvaltningsrättens dom är inte bara ett problem för oss journalister. Det bygger på en förlegad människosyn och syftar till att bibehålla ojämlikheten mellan läkare och patient.
Med utgångspunkten i att vanliga människor inte har gått läkarlinjen och skulle därför inte kunna hantera information om läkemedel.

Jag tror inte på det.

Många allmänläkare vittnar i dag om att patienterna är pålästa och vill veta mer om sin behandling. Mötet med patienten blir ett jämlikt samtal om behandlingsalternativen. De flesta patienter har förstås inte full koll på hela farmakokinetiken, men skulle gärna höra mer om den i samtalen med läkaren. Om läkaren skulle känna till den.

När det gäller nya läkemedel är det inte alltid att läkaren och patientens intressen går ihop. Många läkare vill avvakta med nya behandlingar för att se att de är så säkra och bra som de första studierna tyder på, medan patienten kan lägga alla risker på bordet och ändå vara beredda att prova. Ta riskerna mot att livet blir enklare eller med några procentenheters chans längre.

Båda parter anser jag är rationella. Samtalen blir då ett vägande för- och emot och slutsatsen görs gemensamt. Enda hotet mot patienten i den här processen är om hen inte känner till att det finns en ny behandling. Information ger jämlikhet.

Kritiken mot pressmeddelandet handlar om hur det är formulerat. Att det nyare läkemedlet Pradaxa framställs som för bra och att föregångaren Waran har biverkningar som det nya inte har. Sanningen är ju att båda har biverkningar precis som nästan alla verksamma läkemedel. Detta borde framförts tydligare, menade Läkemedelsverket och nu Förvaltningsdomstolen. Som journalist kan jag tycka att ett pressmeddelande inte får innehålla för mycket information. En hel folder är inte ett pressmeddelande.

Om nyheten handlar om ett läkemedel som har färre biverkningar och är säkrare kan det räcka med att påpeka skillnaderna och sedan hänvisa till Fass för att läsa om de biverkningar som de nämnda läkemedlen har.

En lösning på problemet är ju att göra som i USA. Där är det tillåtet att annonsera för allmänheten, men risker och biverkningar ska alltid nämnas. En stor del av bipacksedeln publiceras i anslutning enligt tydligt uppställda regler, till exempel på hela baksidan av annonsen i ett magasin.
Där precis som här måste läkaren skriva ut medicinen, så människor konsumerar inte mer mediciner där än här. Men informationen ger patienten ett kraftfullt verktyg i samtalet med sin läkare.

Ett av vår tids största problem inom läkemedelhanteringen är att människor, ungefär var tredje, inte tar sina mediciner som de ska. Inte alls, vid fel tidpunkt eller för mycket eller för lite. Det finns alla möjliga medvetna och omedvetna fel som människor gör.
Mycket av problemet tror jag ligger i mötet mellan läkare och patient. Om förståelse och förtroende inte uppstår är risken stor att behandlingen inte blir bra.

I det fallet är information kung. Om patienten kommer med pålästa frågor och kan bolla med läkaren ökar chanserna att den förtroendefulla stämningen kan uppstå. Läkaren måste vässa sin argument och samtalet når en ny nivå. Handlar det om att patienten sett en annons, ja, då pratar man om det.

Läs tidigare blogginlägg: Läkemedelsverket vill minska informationen