Jag pratade med en förtvivlad läkare häromdagen.  

– Vi har inget att sätta emot de som kräver läkemedel, säger vi nej går patienten till en annan vårdcentral, eller blir hotfull, säger verksamhetschefen för en av våra största vårdkedjor. 

Patientmakt när patienten är missbrukare har sina inbyggda problem. En missbrukare gör som bekant allt för sin drog. En drog kan vara direkt och känt beroendeframkallande eller ge en känsla som gör att missbrukaren inte vill sluta. Många av våra vanligaste förskrivna läkemedel har den ena eller båda effekterna. Vården är droglangaren.

Vårt system med fria vårdval, ökad patientmakt och journaler som inte delas, har gett fritt spelrum för missbrukare att kräva sina substanser. När den ena läkaren slutar förskriva står det hundratals i tur på att skriva ut den önskade sdrogen.

Min pappa hade ett stressigt 80-tal. Han gjorde akademisk karriär, ville bli professor och kraven var höga på antal publicerade artiklar. Samtidigt drev han ett företag med kunder i hela världen med målet att tjäna en miljon eller flera. Dålig sömn blev vardag. En läkare föreslog antidepressiva och pappa började äta den första generationens läkemedel som skulle påverka hjärnans förmåga att vila och sova bättre.

Nu 40 år senare tar han samma läkemedel. Han har därtill utökat med blodfettsänkande, blodtrycksänkande, insulin i spruta, zopiklon för sömnen, samt ytterligare ett par sorters piller. Samtidigt har har kronisk njursvikt och lider svårt av yrsel med balanssvårigheter. Han ramlar och hamnar på intensiven ett par gånger per år på grund av misstänkt hjärnblödning. Det har hittills aldrig konstaterats någon propp eller blödning, även om han själv vill att det ska vara så. Han kan inte sköta toalettbestyren, har inte vågat duscha på ett år och vill inte gå ut då han tror att rörelse ska ge honom “fler” strokes. Han beställer hem vin så att det ska räcka till en flaska om dagen och de blandar han med cocktailen av läkemedel. Självklart finns ingen studie på långtidseffekten av dessa läkemedel, men att de är olämpliga för äldre har Socialstyrelsen konstaterat.

När han kommer hem från sjukhuset är han helt normal. Han kan gå, tänka klart och jobba bra i ett par dagar blir livet tungt igen. Medicinskåpet står vidöppet och det hela sköljs ner med vin. Som för många av våra priviligerade medelklassvänner. 

Som anhörig har jag vädjat till pappas förstånd, till läkaren och slutligen till ledningen för vårdcentralen, för att få till en förändring, men utan effekt. En missbrukare lyssnar inte på anhöriga. En missbrukare förklarar inte hela bilden för sin vårdkontakt. En missbrukare lägger inte för mycket tid på att analysera problemet men lförsta ösningen är alltid ökad dos och mer av samma. Som en sista desperat åtgärd anmälde jag vårdgivaren till IVO.

Efter några månader kommer ett mejl från vårdcentralens ledning. De har uppmärksammat min anmälan och ska se över doserna, men deras ansvar är att ha “patientens bästa för ögonen” och att han själv är övertygad om “han mår bra av dessa läkemedel”. Jag svarar verksamhetschefen att han är missbrukare, det säger han inte ens själv emot när någon frågar. Har ni frågat om det, säger jag. Jag frågar vidare vad hon tycker om den cocktail han får i sig och om de kraftigt livsförsämrande symtom han har skulle kunna komma från densamma. Om hon bryr sig om hans livskvalitet, eller åtminstone om de vårdkostnader som han generar.

Hon svarar ärligt. 

 - Vi i vården har inget att sätta emot, vi kan påverka doserna lite, men om vi säger nej till de här äldre som fått sina läkemedel länge. Då tar din pappa en annan läkare. Vi har sett det så många gånger. I bästa fall. Vi lever ständigt med patienter som hotar och kräver på ett sätt som inte går att säga emot.

Hon låter allt mer desperat. Undrar varför inte media skriver mer, “du är väl någon sorts journalist, gör något”, vädjar hon.

Vi kan väl göra något tillsammans, försöka ändra systemet, föreslår jag, men hon svarar med en lång suck att de sista åren med corona har varit för tunga för henne och hennes kollegor. Hon orkar inte mer. Berättar att hon har bestämt sig för att sluta jobba. Vården tappar ytterligare en erfaren ledare. 

Och pappa knaprar vidare. Precis som många andra äldre. Närmare bestämt var tredje eller var fjärde över 65 år får fler än tio olika läkemedel, enligt Socialstyrelsen. Och den siffran ökar varje år.