Visst var det mycket som tydde på demens, men samtidigt inte. Han hade dåligt minne, men det har han haft så långe jag kunde minnas. Det var kanske något med de där medicinerna han tog, började jag fundera och satte igång och söka på internet efter förklaringen. Resultatet fick mig att inse att det behövdes en sajt som denna, men det är en annan historia.

Så här såg pappas medicinering ut, inte helt olik många andra sjuttioåringars:

 

Visst var det mycket som tydde på demens, men samtidigt inte. Han hade dåligt minne, men det har han haft så långe jag kunde minnas. Det var kanske något med de där medicinerna han tog, började jag fundera och satte igång och söka på internet efter förklaringen. Resultatet fick mig att inse att det behövdes en sajt som denna, men det är en annan historia.

Så här såg pappas medicinering ut, inte helt olik många andra sjuttioåringars:

 

  • Sensaval. Han sov dåligt och blev ofta förkyld, mot det hade han en medicin som heter Sensaval. En antidepressiv behandling, den första generationen, som han fått av en psykiatriker på Danderyd någon gång på 80-talet. En kanontablett, som han själv sa. Han ville verkligen inte släppa Sensaval.
  • Propavan. För en extra insomningshjälp hade han Propavan, eftersom Sensaval inte räckte längre. En insomningstablett som också ska hjälpa en att sova lite lugnare under natten.
  •  Metformin. För sin diabetes hade han också Metformin, nyinsatt efter flera år med Euglucon som inte hade fått ner sockret.
  • Blodfett- och blodtrycksänkare av okänd sort.

 

Läs mer: Medicinerna togs bort och "demensen" försvann

De där Sensaval hade han kommit på att han skulle ta fyra stycken innan han gick och lade sig. “Är du säker på att du alltid bara tar fyra, och inte till exempel åtta ibland”, frågade jag eftersom jag märkt att han rätt ofta var väldigt borta. Det hände nog, instämde han själv.

Pappa och jag kom till Minnesenheten. Där utredningar för Alzheimer och demens görs. Ganska tidigt i processen, vid första mötet tror jag, frågade jag om det kunde vara något med medicinerna. “Jasså, tror du”, sa psykiatriken där, “Jasså jaha, okej då, Benny, vad har du för mediciner?”, frågade hon då eftersom jag ändå tog upp det.

Att han tog Sensaval tyckte hon var väldigt konstigt, “det är ju en helt omodern medicin, det finns mycket annat idag som har mycket större evidens och färre biverkningar. Dessutom ska det absolut inte tas på kvällen eftersom det är uppiggande”, förklarade hon. Benny stod på sig. Det var enda saken han stod på sig om. Och körkortet. I övrigt satt han mest och sov.

Benny gick duktig igenom hela deras utredning. De fotade hans hjärna, tog spinalvätskeprov och han fick göra en lång rad pskykologiska tester och allt tog månader. När vi kom sista gången för att få domen och handlingsplanen för hans fortsatta liv sa de flera överraskande saker.

Med på mötet var hela teamet, förutom jag och Benny. Psykologen, psykiatrikern och läkaren som varit patientansvarig.Vem som sa vad kommer jag inte ihåg.

Det här blev klinikens slutsatser på Bennys demensutredning:

  • Mentalt. Fantastiska resultat på de psykologiska testerna, vi har inte haft någon så kunnig patient förut, sa hon. Hon verkade inte lite imponerad över att han kommit ihåg nobelpristagarna i fysik och dylikt. Han har ju levt i den världen i hela sitt liv och när någon frågade poppade den gamla kunskapen upp. Min fråga då var: "Kan det vara så att han är seg för att han har tråkigt, han kanske tyckte det var kul att svara på massa frågor? Finns det någon möjlighet att kan kanske skulle satsa mer på intellektuell stimulans. Deras svar: Mycket medlidande blickar innan de fortsatte med resultatet från utredningen.
  • Hjärnan. "Vi ser här en skada i frontalloben, på framsidan av hjärnan, en liten mikroblödning. Benny, vi har sett att du har en nedsättning i din visiospatiala förmåga och din förmåga att organisera dig och det kan vara en orsak till att du får svårt att överblicka och till exempel städa". Min fråga då: "Han har alltid varit en slarvig professor som inte haft särskilt städat omkring sig, har det här blivit värre, kan ni se det på bilden?" Deras svar: "Nej, vi ser inte om det är en ny eller en gammal mikroblödning."
  • Slutsats. Vi gör bedömningen att det kan vara en begynnande demens. Min fråga: "Kan han då få sådana där bromsmediciner?" Deras svar: "Nej tyvärr, Benny, du verkar tyvärr vara alldeles för förvirrad och slarvig med dina mediciner så vi kan inte ge dig ytterligare, till exempel bromsmedicner mot din eventuellt begynnande demens.
  • "Fortsätt du med din medicinering", sa de också. "Sensaval verkar vara viktigt för dig och du vill tydligen ha den, då får du det." Min fråga: Men, finns det inget annat ni kan föreslå, han verkar ju typiskt deprimerad. Benny kan inte gå upp på morgonen, han orkar inte göra någonting under dagen och sedan tar han massa tabletter för att somna på kvällen. Han ramlar, är darrig och svag och han verkar ganska sjuk faktiskt. Allt detta trots att han tar antidepressiva, och han sover inte på nätterna, då ska han väl inte fortsätta med just de där så kallade antidepressiva, även om han ätit de sedan 30 år, eller kanske just därför?! Eller sömntabletter heller för den delen, han sover ju ändå inte?! 

Deras svar: Nej, jag vill inte sätta ut dem, han verkar ju nöjd med dem.

För förvirrad för demensmediciner, men resten av medicinerna tyckte de att han kunde behålla eftersom han själv ville det... hur kunde de komma fram till det? Saningen är förmodligen den att demensmediciner är de experter på och vet att man inte kan slarva med. Den andra bunten av piller han hade, vad skulle de kunna göra åt det, kanske de tänkte. En ganska normal och mänsklig reaktion.


Min kamp gick vidare. Pappa blev snabbt sämre. Vad skulle jag göra? 

Läs mer: Medicinerna togs bort och demensen försvann



Av Hanna Brodda
21 januari, 2011

1 kommentarer

Comments are closed.