För ett halvår sedan tog sig Mathapelo Thebane till kliniken som ligger en bit utanför huvudstaden i hennes land Lesotho. Hon hade bestämt sig. Hon ville hellre veta om hon var sjuk och försöka göra något åt det än att bara gå och undra. Nu vet Mathapelo. Immunförsvaret mättes och hon bär på hiv-viruset. - Jag hann aldrig känna av sjukdomen något, jag fick bromsmediciner direkt och jag har kunnat ta hand om mitt barn och göra allt som vanligt, säger Mathapelo. Tillsammans med sin man bor hon i ett enkelt hus, byggt av lera och koexkrement, med ett rum. Det är svalt när det är varmt ute och håller värmen bra när det är kallt. Lesotho är ett bergsland och kan bli ordentligt kall nu när det är vinter. Neråt noll på natten. - Nej, värme inomhus, Mathapelo skrattar gott på min fråga om de har element, det har de inte. När vi pratar sitter vi utanför kliniken och solen värmer skönt som en julidag i Sverige. Det sitter några andra väntande och tittar nyfiket. Varje morgon kommer mellan 150 och 200 personer till Sankanthana-kliniken i Maseru, startad av Bristol Myers squibb. De kommer för att testa sig, konsultera inför medicinering eller mäta sina immunförsvarsnivåer och få mediciner. Aids och hiv är konstant närvarande för alla människor som lever i Afrika, särskilt områdena söder om Sahara. I Sydafrika och här i det lilla landet Lesotho beräknar man att var tredje har hiv, i många områden är det varannan. Det är som om alla i Sverige som hade ont i ryggen skulle ha en dödlig sjukdom. Gör det att man vänjer sig? - Nej, vid gud, jag vänjer mig aldrig. Ibland är det olidligt. Jag ligger på natten och tänker på hur det ska gå, för oss, för min dotter, oroar mig. För Mathapelo är det inte bara stressen kring sjukdomen, det är hela livssituationen som stressar henne. Hennes man är arbetslös och när han någon gång får ett jobb kan han vara borta i flera månader på annan ort. Så är det för många av de fattiga i länderna runt Sydafrika, att man jobbar i gruvindustrin. Det är de jobb som finns att få. När jag frågar om hon tänker på hur hon blev smittad avbryter tolken mig. Han jobbar som rådgivare på kliniken och säger att de jobbar mycket med att de sjuka ska försöka låta bli att tänka på det och vara bitter över smittan. Det tar för mycket energi. Istället frågar jag: Vad gör du om tio år? - Just nu känns det inte som om vi överlever, om min man lyckas inte få jobb och maten inte räcker till. Mathapelo har svårt att hålla tillbaka gråten och ledsenheten över hur tungt allt blivit. Hiv är inte det enda som tynger denna kvinna. Resan till kliniken kostar 12 rand, det är samma som 12 kronor. Det är mycket pengar för familjen. Även maken är hiv-positiv och de måste båda åka den långa vägen från sin lilla bergsby till kliniken varje månad. Vi pratar vidare allmänt om Lesotho. Ekonomin i landet har blivit bättre sedan de börjat exportera vatten till Sydafrika och nu börjar kineserna intressera sig för att bygga fabriker i området. Där finns mycket och billig arbetskraft. Kanske kommer det att finnas jobb för henne och hennes man i framtiden, säger hon. - Jag är så tacksam över att jag känner mig frisk och att min lilla flicka är frisk. Det gör att jag orkar och blir stark. Det var ett besked hon nyligen fått. Att flickan visat sig vara negativ. - Jag har varit så fruktansvärt orolig, dragit mig för att testa henne, och försökt vara så försiktig jag bara kunnat. Men hon är frisk, det är ett mirakel. Nu ska jag skydda henne.