M + hashimoto=
2 juni
Innan hashimoton intog min kropp fanns det inga gränser för vad jag kunde ta mig för.
Jag körde på i 180 både på jobbet och hemma med husrenoveringar , familj osv.
Jag träffade mina underbara vänner och vi hade så många roliga stunder.
Det var JAG.
Och jag längtar tbx som faan till den tiden, till tiden då jag var en människa!
Just nu känner jag mig inte som en människa, snarare ett kolli.
2 juni
Innan hashimoton intog min kropp fanns det inga gränser för vad jag kunde ta mig för.
Jag körde på i 180 både på jobbet och hemma med husrenoveringar , familj osv.
Jag träffade mina underbara vänner och vi hade så många roliga stunder.
Det var JAG.
Och jag längtar tbx som faan till den tiden, till tiden då jag var en människa!
Just nu känner jag mig inte som en människa, snarare ett kolli.
Se på mig idag... jag orkar knappt med mig själv.
Vissa dagar ligger jag nerbäddad och bara sover av utmattheten och alla symptom.
Att göra dom vanliga sysslorna i hemmet är för mig en riktig börda just nu.
Känner mig så fruktansvärt misslyckad så jag finner inte ord för det.
Ändå har jag inte gett upp, jag kämpar på och försöker... men ändå finns känslan där.
Saker som egentligen är en baggis för mig har blivit till ett jätte projekt.
Att dammsuga är ett bra exempel, det tar för mig en evighet då jag måste vila mellan varven pga yrsel och hjärtklappningarna.
Det här är inte JAG!!!!
Jag hoppas innerligt att det går snabbt för min operationstid, så jag får tbx mig själv igen!
Jag vill bara att allt skall vara över , så jag kan börja leva igen.
Under denna tiden som varit har jag lärt mig att uppskatta min omgivning på ett helt annat sätt än innan.
Och
jag har lärt mig att värdera livet annorlunda, så även om jag
fortfarande är sjuk tänker jag : lev varje dag som om den vore den
sista!
För man vet ju aldrig.
Tänk om det bara skulle ta slut en dag........
16 augusti, 2011
