Det kan ses som ett inlägg i medicin-eller terapi-debatten. Kvinnan i pjäsen skulle dö om det inte vore för medicinerna. De räddar hennes liv om och om igen. Terapi försökte hon med i perioder och för henne hjälpte det absolut ingenting.

Det kan ses som ett inlägg i medicin-eller terapi-debatten. Kvinnan i pjäsen skulle dö om det inte vore för medicinerna. De räddar hennes liv om och om igen. Terapi försökte hon med i perioder och för henne hjälpte det absolut ingenting.

För ett par år sedan kom boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och nu går den som pjäs på Dramaten med Melinda Kinnaman i den enda rollen. Hon fick själv komma med förslag på monologer hon skulle kunna göra och chefen Marie-Louise Ekman gillade idén med att göra pjäs av den omdiskuterade boken.

Verket handlar om en kvinna med bipolär typ 2. Bokens författare Ann Heberlein säger att det handlar om henne själv. Om hur det är att vara författare, forskare, mamma till tre och ha dyra huslån och samtidigt vara maniskt euforisk och sedan få svår suicidal ångest med efterföljande depressiva perioder. Det verkar inte lätt. Ångesten sprider sig bland publiken när kvinnan skriker ut sin ömkliga sårbarhet. Med manin känns det bättre, inte stabilt, men det känns att det är härligt.

Vi i publiken fattar att det är lockande att strunta i mediciner de maniska perioderna. Då skriver hon en bok på tre veckor och det blir bra och den blir utgiven, samtidigt som hon skriver några krönikor om existensialismen, håller fängslande föreläsningar, blir förförisk och ordnar en stor fest med ljus i sex olika nyanser och allt håller ett tag. Sedan blir det för mycket. Hon fortsätter att göra allt men det blir inte bra.

- Jag vägrar att ta Litium för att man blir så tjock, skriker hon.

Just bipolär-medicinen Litium gillar hon tydligen inte, annars har hon prövat allt. När Kinnamans rollfigur inte kan somna räknar hon upp medicinerna i bokstavsordning: "Abilify, Anafranil, Apodorm, Atarax, Cipramil, Cymbalta, Efexor, Fenemal, Halcion, Haldol, Hermolepsin, Imovane, Klomipramin, Lergigan, Litarex, Litium, Mogadon, Nocturne, Oxascand, Propavan, Prozac, Remeron, Risperdal, Ritalina, Rohypnol, Seroxat, Seroquel, Sobril, Sonata, Stesolid, Stilnoct, Theralen, Topimax, Trileptal, Urbanyl, Valium, Victan, Xanor, Zeldox, Zoloft, Zopiklon och Zyprexa"

- Jag älskar benso, skriker hon ut som en missbrukare på plattan och fortsätter sedan lugnare: de ger det där lugnet och rösterna inne i huvudet tysnar och jag får sjunka in...

Det är tunga mediciner i den där listan. De eftertraktade bensodiazepinerna, som Xanor, ger ett lugn även för härjade heroinister. Där finns medel mot schizofreni och vanföreställningar, psykoser och ångestdämpande. Sömnmediciner, smärtstillande och allt inom antidepressions-changern. De hjälper sådana som Ann Heberlein att leva ett normalt liv. Eller vad är egentligen normalt kan man fråga, men hon lever. Det tackar hon medicinerna för flera gånger under pjäsen. Det tog för lång tid innan hon fick dem, det är det enda hon klagar på. Sju år gick det innan läkaren började förskriva medicinsk behandling.

Varför det dröjde berör inte pjäsen, men man kan tänka att det berodde på den tidens okunskap i början på 90-talet. Först när läkarna förstod att deppighet leder till andra sjukdomar som i sin tur leder till död i förtid vaknade intresset för att behandla själva deppigheten. Självmorden har gått ner, men bland unga i åldrarna 18-24 är de fortfarande vanligaste dödsorsaken. Unga får mediciner. Ibland hjälper de, men ofta inte tyvärr. Att inte hitta rätt i livet och känna att man behövs ger utrymme för den typen av existensiella tankar som leder till ångest även för den som inte lider av någon psykisk sjukdom. Så tror jag att det är.

Vetenskapen och praktiken har gått framåt sedan den tiden Ann Heberlein lämnades ensam med sin sjukdom. Vi vet mycket mer om signalsubstanserna och de sjukdomar som drabbar vår hjärna i dag, även om det forfarande är ganska lite. Att rörelse är bra mot till exempel ångest och svåra sömnproblem vet forskarna, men kunskapen om hur man får en deprimerad människa att börja träna har man inte. Eller, kanske finns kunskapen, men det är billigare att skriva ut medicin än att anlita en peppande personlig tränare till alla med ångest. Därmed inte sagt att medicinerna kan eller ens borde undvikas i allmänhet. Det går inte att säga särskilt mycket i allmänhet när det kommer till psykisk ohälsa, behandlingarna måste anpassas individuellt och det gör området svårforskat. Vetenskap är när något kan påvisas hos många med tydliga kriterier. Det blir som en inbyggd motsats. Till och med bipolaritet, eller manodepressivitet som det hette förut, delas in i fem olika varianter som kräver helt olika behandling. Det blir krångligt för doktorn nere på hörnan som ska ta hand om sina olyckliga patienter på en kvart, det fattar man! För att inte tala om hur det är för patienten.

Förutom den konstnärliga upplevelsen har pjäsen ett viktigt budskap. Att psykisk sjukdom är något allvarligt, något verkligt som angår oss alla. Vi är alla drabbade, som anhöriga, som nära vän eller för en själv när plötsligt livskrisen slår till i det egna bakhuvudet och sedan vägrar släppa taget om halsen om natten.

Vill du se Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva? Biljetter finns på de extrainsatta föreställningarna i mars och april 2013.