Om den nya läkarrollen handlade det om på Läkaresällskapet seminarium förra veckan.

Det var inte roligt.

Efter att ha hört ett antal läkare som berättade om sin situation på arbetsplatsen fick jag bara en klump i magen. Det lät hemskt för dem, hemskt för deras patienter och hopplöst att bedriva vård under de premisserna.

Om den nya läkarrollen handlade det om på Läkaresällskapet seminarium förra veckan.

Det var inte roligt.

Efter att ha hört ett antal läkare som berättade om sin situation på arbetsplatsen fick jag bara en klump i magen. Det lät hemskt för dem, hemskt för deras patienter och hopplöst att bedriva vård under de premisserna.

Nu var inte alla Sveriges läkare på plats, det var ingen studie och de läkare som var där kanske inte ens var representativa, men de pekade på felaktigheter i det nuvarande systemet som inte kan vara bra. Det tycker nog ingen.

Vi har i dag ett system där primärvården ska träffa varje patient. Primärvården kan vara privat eller i landstingets regi, men det ska vara marknadskrafterna som styr. Det kallas Vårdval Sverige och infördes 2010. Det vill säga patienterna ska kunna välja vilken läkare eller vårdinrättning de vill ha. Det ska automatiskt göra att varje klinik gör sitt bästa för att göra patienterna nöjda.

1) Valfriheten fungerar ej.

Patienterna kan i praktiken inte välja. Man har inte underlag att välja mellan läkare A eller B eller klinik A eller B. Det görs ingen reklam eller annan differentiering mellan vårdcentralerna. De behöver inte. Husläkaren finns dessutom sällan på plats om man plötsligt får ryggskott. Vill man träffa en specialist får man heller inte välja det. Allt för få väljer dessutom att byta specialistläkare om man väl fått träffa en.

2) Marknadsekonomin fungerar ej.

Någon fri kapitalism är det inte som rår. Det vore säkert ännu värre, men alternativet just nu är en väldigt styrd ekonomi med en enda kund; Landstinget. Valfriheten blir bara liberal fernissa. (Några mottagningar är helt privata, eller har möjlighet att fungera helt privat mot vissa kunder, men det hör till undantaget.)

Ett besök ger vårdcentralen 460 kronor ur landstingets plånbok. Fler besök ger mer klirr i kassan. Varje läkare kan ta emot 8 patienter varje för och eftermiddag, om de inte går på toaletten.

- All vår tid måste kopplas till en patient och en behandling. Det går inte att komma till en vårdcentral eller sjukhus utan att gå förbi kassan, säger professor och barnläkare Gisela Dahlquist.

Dahlquist gav ett sorgligt exempel. En av hennes patienter dog. En femårig flicka. Efter det behövde föräldrarna träffa läkaren för att få allt förklarat, orsakerna, vad hade man kunnat gjort mer, och liknande demoner som de brottades med. De var skilda och det krävdes flera möten med både mamman och pappan. I smyg. Eftersom patienten var död fanns ingen diagnos eller behandling att koppla till halvtimmarna de satt och grät hos henne.

- Jag blev tvungen att smuggla in dem bakvägen, berättar Gisela Dahlquist.

Ovärdigt förstås.

Hon menar inte att alla patienter måste stanna jättelänge eller att vården inte får bedrivas effektivt, men som hon sa "effektiviteten i dag hotar att drabba de svagaste och mest behövande"

Sedan kom förklaringen till varför så många nekas prover i dag. Att få en biopsi i till exempel sköldkörteln är för de flesta helt omöjligt.

När nyutexaminerade läkaren Johan Zelano började på sitt nya jobb fick han höra av vårdcentralens chef hur mycket ett patientbesök gav i kassan - och att ett blodprov kostar ungefär hälften. Två prover spräcker budgeten. "Bara så att du vet", förklarade chefen och fortsatte: "Barn och gamla har frikort, de kan du sätta upp hur många gånger som helst".

Om jag var diktator och styrde Sverige skulle jag ögonblickligen vilja ändra systemet. Men till vad? Egentligen tror jag att helt privata alternativ där patienten betalar för varje prov, undersökning och behandling vid sidan om en helt offentlig vård som ägs av staten, vore det bästa. Att staten borde äga och långsiktigt driva några sjukhus och att några andra är helt privata.

Även de privata borde nog vara anslutna till Försäkringskassan förresten och kunna erbjuda skattefinasierade operationer och ingrepp. Men vänta nu, det är ju så vi har i dag!

Det jag inte gillar är det kvasiliberaljämlika som kommuniceras. Patienten själv vet inte att vårdcentralen har ekonomiskt incitament att låta bli att ta alla prover som finns som skulle kunna ge förklaring till symptomen. Patienten får till exempel inte frågan om den själv vill bekosta en biopsi eller ett blodprov. Även om det handlar om prover under hundra kronor. Nej, där ska vi vara "jämlika", alla har kanske inte råd att köpa ett prov. Istället går tusentals kvinnor omkring med antidepressiva mediciner istället för att behandla sin underfungerande sköldkörtel. (För somliga sköldkörtel-patienter räcker det inte med blodprov, utan det kan behövas biopsi för att hitta felet.) Att skriva recept är nämligen gratis.

Det är inte rätt att landstingsägda fastighetslåtsasbolag som Locum ska gå med vinst år efter år och att de lika landstingsägda sjukhusen inte har råd att bedriva vård. Det är inte rätt.

3) Valfrihetsläkaren passar inte i Sverige

En läkare ska inte vara bekväm och mysig. Hen ska vara professionell. "Du behöver banta, nu dricker du för mycket, nej det ska inte vara mer värktablettet där" och så vidare. En läkare måste kunna ta samtalen som förändrar våra liv, gärna med ett motiverande sätt. De ska inte låta mysiga för att vi ska komma på återbesök.

Vilket kan vara fallet i dag, misstänker Jan Halldin, socialläkare och pensionerad specialist inom missbrukvården, som jag fick tillfälle att prata med under seminariedagen.

Jämförelsevis i USA vet man att alla prover tas, allt undersöks och varje detalj uppmärksammas för att läkaren juridiskt ska ha ryggen fri. Någon svensk motsvarighet har vi inte.