Det gick bra, men min
förlossning var nära att kosta min son livet. men man kan säga så här,
etik är inte alltid så lätt.

Just nu pågår en konferens för läkare och forskare på Uppsala Universitet om etiken i vården. De pratar om de lagar som finns, och om de alltid är det bästa för forskningen och patienten. 

En lag läkarna har att hålla sig till är att patienten ska samtycka till vården. Det låter bra, men när det gäller svåra frågor är det inte alltid intressant vad patienten tycker.

Det gick bra, men min
förlossning var nära att kosta min son livet. men man kan säga så här,
etik är inte alltid så lätt.

Just nu pågår en konferens för läkare och forskare på Uppsala Universitet om etiken i vården. De pratar om de lagar som finns, och om de alltid är det bästa för forskningen och patienten. 

En lag läkarna har att hålla sig till är att patienten ska samtycka till vården. Det låter bra, men när det gäller svåra frågor är det inte alltid intressant vad patienten tycker.

Jag har erfarenhet av det själv. Min mage var som en badboll och jag hade gått två veckor över tiden. När jag hotat lite försiktigt med att låsa fast mig i elementet om de inte plockade ut bebisen, fick jag tid för en igångsättning på Södersjukhuset i Stockholm. En hormonspruta och sedan var det igång.

Inom några minuter kom värken som skulle sitta i i timmar visade det sig. Strax därefter gick hjärtljuden ner. Maskinen pep och pappan rusade ut för att ropa på hjälp. In kom all personal och de frågade vad jag tyckte.

- Vill du göra kejsarsnitt, frågade läkaren, helt enligt lagen.

- Eh, vad, hjääälp, skrek jag, eftersom värken inte släppte.

- Vi vill göra det bästa för barnet och för Hanna förstås, sa pappan.

Läkaren låtsades inte om pappans ganska vettiga synpunkt i sammanhanget, utan fortsatte att rikta sin fråga till mig. Gud vad jag har tänkt på den här situationen. Istället för att svara JAA, riktar jag frågan tillbaka.

- Vad tycker du, kvider jag fram.

- Det är ju en risk med kejsarsnitt också...doktorn lät lite tvekande, som om hon faktiskt undrade vad jag tyckte, innan hon fortsatte, men då avvaktar vi. Går hjärtljudet ner igen snittar vi.

Under hela förlossningen får jag sitta rakt upp, annars skulle barnet dö, och jag kunde inte dricka eftersom det kanske skulle bli operation och någon bedövning fick jag inte eftersom narkosläkaren var upptagen (det kanske var tur eftersom det kanske tagit ännu längre tid då).

Douglas kom ut. Han hade inte legat i något vatten på länge eftersom det sipprat ut för länge sedan. De tog alla tester och han mådde fint, ingen skada av syrebristen. När jag såg honom, först då tog jag in frågan jag fått ett par timmar tidigare, om jag ville snitta, och så kom ångesten. Det är klart att vi borde gjort men jag var inte kapabel att ta in den frågan när den kom. Inte bara för att jag inte pluggat obstetrik.

Så måste det vara för så många, med alla svåra frågor vi patienter utsätts för: "Ska vi göra den här operationen?" (annars dör du)  "Vill du ta den här jättefarliga medicinen?"  (du kanske får den eller den biverkan, men annars är risken 80/20 att du inte överlever). Du hör men du tar inte in. Vill inte vara döende, vill inte behöva operera bort kroppsdelar, eller vad det handlar om, du kanske inte ens känner dig sjuk.

Ibland, i livets svåraste stunder, vill du ha ett råd eller kanske till och med någon som säger: Nu gör vi så här. Någon annan som tar kontrollen.

Mitt personliga råd till mammor som håller på att föda: Säg ja om de frågar om snitt. Säg bara ja.

FAKTA/Utdrag ur Hälso- och sjukvårdslagen:

 Paragraf 3: "När det finns flera behandlingsalternativ som står i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska landstinget
ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon
föredrar. Landstinget ska ge patienten den valda behandlingen om det med
hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna
för behandlingen framstår som befogat."