.
Följande text har har kopierat från
en "Sköldpaddas" blogg....
Det känns dock som det är jag själv
som skrivit det.

Vård för vem?

.
Följande text har har kopierat från
en "Sköldpaddas" blogg....
Det känns dock som det är jag själv
som skrivit det.

Vård för vem?
Det är intressant, minst sagt, hur vi sköldkörtelsjuka behandlas inom vården. För min del har vi problemet i släkten, jag har vänner och bekanta med både över- och underfunktion, har träffat eller pratat med många via internetfourm och bloggar. Ingen, verkligen ingen, känner att de blivit behandlade eller bemötta med respekt och värdighet. Vi avfärdas, tillskrivs ångest och depression, ofta utan grund. Även om många helt förståeligt blir deprimerade eller nedstämda av detta hopplösa tillstånd. Jag själv mådde väldigt dåligt under mina tonår, då ingen kunde ge mig en vettig diagnos och jag fick utkämpa två jobbiga fighter själv, sköldkörtelsjukdom i kombination med pubertet...

Jag kan inte nog förundras dock, över hur lite som verkar förändras. Vården verkar sträva bakåt snarare än öppna upp och leta utanför ramarna. Varför är det så? Ingen läkare jag träffat genom åren, och det är ett gäng, har velat lyssna på mina teorier, eller de resultat som håranalysen faktiskt gett mig. Men jag råder verkligen alla till att läsa på. Det är det som fått mig framåt och har det gett mig självförtroende att stå upp emot dem som avfärdat mina besvär. Och det är genom enträget letande, kämpande, som jag hittat håranalysen. Första analysen som kom neddimpande i brevlådan sa mig att det här var det som skulle göra mig frisk, och det verkar ju onekligen som om min intuition var rätt.

Jag vet att jag inte är ensam om det här, och det är ett enormt stöd. Bara att kunna läsa om någon som berättar samma historia som en själv, det gör ju att man inte tvivlar på sina egna upplevelser. Vilket annars är otroligt lätt, att lyssna till alla läkare man träffar som säger att det bara sitter i huvudet. Hör man något tillräckligt många gånger är man väldigt benägen att tro på det.

Under mina över tio år som sjuk i denna sjukdom har jag träffat läkare för en hel livstid, två har tagit sig tid att lyssna överhuvudtaget. Den ena gav mig en vettig diagnos efter 6 år som sjuk, Hashimotos tyreoidit, men ville ändå tillslut ha det till " en psykologisk knuta" som det står i min journal. Den andra sjukskrev mig efter åtta år som jag harvat runt på sjukhus och vårdcentraler. Hon gav även F-kassan en rejäl avhyvling när jag berättade att jag inte fått någon ersättning på ett halvår, som tog skruv vill jag lova. En kvart efter hon skällt ut dem hade de fattat beslutet om att jag visst hade rätt till ersättning. Det resulterade i minimiersättning som överhuvudtaget inte går att leva på, men det viktiga är att hon stod på min sida och stred, ett tag åtminstone. Det sporrar, det är viktigt att träffa någon man kan prata med, som faktiskt bryr sig om det du berättar. Jätteviktigt. Och att ha "vunnit" mot Försäkringskassan är otroligt viktigt för att orka fortsätta. För det är ta mig tusan inte lätt att klara av det när man är sjuk och varje dag redan är en kamp.

De första åren pendlade mina värden upp och ner. Jag hade hypotyreos, sen hyper, tillbaka till hypo efter lite felmedicincering. Sen låg det stabilt, inte bra, men på samma nivå, en tid. Så jag orkade ta igen det jag missat i skolan. Så började det om igen och blev för jäkligt rent ut sagt. De senaste fyra åren har mina värden skuttat upp och ner i en ryslig takt, medan jag mått allt sämre. Och läkarna har sagt att antingen är jag inbilsk, eller så är det psykiskt. Jag skulle aldrig bli av med värken sa en, en annan sa att jag förmodligen aldrig kommer bli bra igen så det var bara att vänja sig.

Det är bra att det finns forum, bloggar, människor som hittar varandra, får stöd genom varandra och berättar om nya rön. Det tror jag är väldigt viktigt, för ensam är måhända stark, men tillsammans är vi starkare. För mig har mycket handlat om att jag hela tiden vetat att jag gör allt som står i min makt för att förändra min situation. Jag har lusläst allt jag kommit över, inte gett mig förrän jag hittat något jag trott på. Jag skriver ner allt, hur det känns, vilka symptom jag upplevt, vad nytt som framträtt, så att jag kunnat gå tillbaka och med säkerhet veta när jag upplevt något. Det är jättebra när man träffar nya läkare t.ex. Allt har ju annars en förmåga att flyta ihop när man går år ut och år in med tilltagande besvär.

Att veta att man tagit konrollen över det som kan kontrolleras är en riktigt bra känsla. Ibland undrar jag hur sjutton jag orkat mig igenom detta under alla år, men man gör det man måste. Nu senast jag träffade min doktor sa hon att jag måste sluta skylla på hormoner, och börja inse att jag har problem som bara en psykolog kan avhjälpa. Jag sa vänligt men bestämt åt henne att vi helt enkelt får enas om att vi är oense på den punkten och att jag därmed stängde dörren för den diskussionen en gång för alla. Men vad ska det vara bra för? Att bemöta patienter med skepsis på det sättet? Vem hjälper det?