"Jag bantade med Lepigen - det fick jag ångra"

Det var 2005 och jag skulle fylla 18 år. Det här var också året jag
gick ned 17 kilo på 3 månader. Året jag blev beroende av bantarpiller.

Bantning
var inget nytt för mig. Jag har alltid varit mer eller mindre
överviktig, min första diet påbörjade jag när jag var tio år och sedan
dess har jag varje söndagskväll tänkt: ”Imorgon börjar jag mitt nya
liv!”  Självklart blir det aldrig så. Förutom den gången.

Jag hade läst en hel del om bantarpiller, och trots de påstådda riskerna var jag mer än villig att testa. Det hade gått så långt att jag inte hade någon tilltro till mig själv längre, jag var helt säker på att jag inte var kapabel att gå ned i vikt. Jag tror inte på mirakel, så naturligtvis trodde jag inte att jag skulle rasa i vikt genom att knapra bantarpiller och titta på Dr. Phil hela dagarna. Men pillren kunde vara en trygghet.

Valet föll på bantarpillret, Lepigen X-strong, vars slogan löd: ”Världens starkaste fettförbrännare.” Jackpot, tänkte jag, trots att jag hade läst om folk som dött i hjärtinfarkt och liknande på grund av dem. Pillret innehåller ”naturligt efedrin” och sägs öka ämnesomsättningen, dämpa hungern och ge extra energi, kanske därför efedrin är dopingklassat i Sverige.

Denna gång hade jag bestämt mig, jag skulle ner. Tränade fem timmar om dagen, åt två äpplen och två bananer om dagen och jag var nöjd med mig själv.

Jag rasade inte i vikt direkt. Det tog ungefär en månad tills jag började gå ned, sen gick det fort. Men för varje kilo som rann av mig, försvann också en del av min gamla personlighet. Den tjejen som alltid kom till skolan med ett leende på läpparna. Den tjejen som aldrig hade långt till skratt. Den tjejen som alltid frågade och brydde sig om hur det var med andra. Mina vänner sa att jag var annorlunda, men jag fattade inte vad de menade. Jag orkade ingenting, träffade aldrig mina vänner, blev som besatt av träning och pillren, var lättirriterad och aggressiv, började gråta på lektioner och smällde igen dörrar bakom mig. En vän sa i efterhand att hon var rädd för hur mycket jag hade förändrats och att hon varje dag övervägde att ringa mina föräldrar – som inte visste någonting om pillren.

Givetvis mår man inte bra av att äta så lite som jag gjorde, men jag vet också att pillren bidrog. Dessa piller är ”uppåtpiller” och när de höll på att gå ur kroppen blev det ännu värre. Jag blev antagligen fysiskt beroende, men det värsta var den psykiska biten. Jag trodde inte på mig själv, jag trodde inte att det var mitt slit på gymmet eller i löparspåret som fått mig smalare. Jag associerade viktnedgången med pillren och utan dem skulle jag gå upp i vikt igen - så jag kunde inte sluta.

Till slut var jag så deprimerad att jag tog tolv tabletter samtidigt - när man egentligen bara ska ta max fyra per dygn. Jag svimmade och strax därefter stoppade jag fingrarna i halsen. Och någonstans där gick det upp för mig att jag inte kan hålla på så här längre. Jag var inte längre den där glada och spralliga tjejen som jag varit tre månader tidigare. Då hade jag heller inte problem med yrsel, migrän, illamående, darrande händer och hjärtklappning.

Jag spolade ner helvetespillren i toaletten och lovade mig själv att aldrig låta mig eller någon av mina vänner falla för frestelsen. Men visst är det lätt att tänka att man vill gå ned några kilon snabbt - och varför inte med hjälp av piller? "Jag skulle ju inte drabbas av några biverkningar". Nej, det trodde inte jag heller, men i dag vet jag att det inte finns några genvägar; gör av med mer än du får i dig. Ja, så enkelt är det faktiskt.