När Louise Backa var gravid med sin dotter Alina för sju år sedan åkte hon in akut flera gånger för gallstensanfall. När Alina var sex veckor så bestämde sig därför Louise för att genomgå en gallstensoperation. Men något gick snett och när hon vaknade upp efter ingreppet hade hon svåra smärtor.

- Det visade sig att gallvätska runnit ut i buken och jag opererades igen. Jag mådde inte bra efter det ingreppet heller, men ingen tog min oro på allvar.

"Jag har barn, jag kan inte dö!"

Först några veckor senare gjordes ett ultraljud som visade att det fanns gallvätska kvar i buken. Louise, som då hade en sänka på 500, normalvärdet är 8, tackar sina två barn för att hon fortfarande är vid liv.

- Jag har sett i min journal att en läkare berättade för mig på att jag kanske inte skulle överleva. Men då hade jag rest mig upp ur sängen och sagt: Glöm det, jag har två barn! Nu försöker jag se smärtan som en påminnelse om att jag faktiskt överlevde mot alla odds.

Den här gången lyckades operationen, men istället blev ärret infekterat. Louise sökte akut flera gånger, men fick svaret att det inte var något farligt. Till sist sprack ärret upp och hon fick åka in till sjukhuset igen. Under första året genomgick hon även fyra ERCP-behandlingar, en undersökning av gallvägar och bukspottkörtel som görs via en nedsvald slang, och under en av dem orsakades en bukspottkörtelsinflammation. Det blev den ena komplikationen efter den andra, berättar hon.

Läkare bad om ursäkt

- När jag åkte in på akuten ännu en gång ett halvår efter operationen tog en läkare, som jag aldrig tidigare sett, mig i handen och bad om ursäkt å sina kollegors vägnar. Han hade läst min journal. Det betydde jättemycket för mig att någon brydde sig.

De andra läkarna skyllde på varandra. Louise kom så småningom till smärtkliniken i Kristiansstad och först där fick hon veta att smärtan berodde på en nervskada som uppkommit under operationen.

- Det var en stor trygghet att äntligen få veta varför jag hade ont. Det sätter sig mentalt att leva med svår värk varje dag. Men det har aldrig varit något alternativ att ge upp.

För några år sedan fick hon veta att smärtkliniken sökte 200 personer till en studie med det nya smärtplåstret Qutensa. Det görs av ett extrakt från röd chili som innehåller det smärtlindrande ämnet kapsaicin. Louise ställde upp som försöksperson och fick sin första behandling i december 2010.

Plåstret känns som ett strykjärn

Louise berättar behandlingen går till så att plåstret fästs vid området där det gör ont och får sitta på en timme. Det första tio minuterna känns ingenting, men sen bränner det till ordentligt. Det känns som att ha ett strykjärn mot kroppen i 50 minuter, tycker Louise. Man får nästan som en brännskada på huden och efter 45 minuter lägger man en isblåsa över plåstret för att kyla ner området.

- Men även om själva behandlingen är tuff rekommenderar jag den, säger hon.

Smärtan lindras redan dagen därpå och efter en vecka är huden återställd. Sen har Louise mått bättre i cirka tre månader innan hon gör nästa behandling. Smärtplåstret, som numera ingår iläkemedelsförmånen, har gett Louise ett nytt liv. Hon är gladare, mår bättre och behöver inte längre ligga och vila på kvällarna och det gör stor skillnad för hela familjen. Hon har fortfarande ont varje dag, men undviker värktabletter för att skona levern, hon vet ju att även om inte plåstren tar bort smärtan så lindras den.

Ingen smärta gav identitetskris

- Man lär sig att leva med smärtan. Efter den första behandlingen blev jag deprimerad och hamnade nästan i någon sorts identitetskris: Vem är jag utan smärtan, kunde jag tänka. Men sen vände det och jag blev så glad, jag hade ju haft ont så länge.

Före operationen arbetade Louise på ett demensboende, men tvingades byta jobb eftersom hon inte längre klarade de tunga lyften. Nu arbetar hon inom psykiatrin på ett boende för psykiskt sjuka.

- Sen i höstas jobbar jag 80 procent, men i många år orkade jag bara arbeta halvtid. Psykiatrin är bara jobbigt för huvudet, jag slipper alla tunga lyft. Men det är med äldre människor jag vill arbeta.

Kamp med Försäkringskassan

Louise nekades sjukpenning trots att överläkaren intygade att hon var för sjuk för att arbeta. Försäkringskassan ansåg att hon var tillräckligt frisk för att arbeta på kontor trots att hon är undersköterska och saknar erfarenhet av kontorsarbete. Första åren orkade hon inte kämpa mot Försäkringskassan utan hon och hennes sambo Anders försökte hanka sig fram så gott de kunde.

- Nu har jag ansökt om ersättning hos patientförsäkringen. Jag hoppas på en bra summa både för sveda och värk, bestående men och det psykiska lidande jag och min familj fått utstå. Jag kan till exempel inte skaffa fler barn vilket är en otrolig sorg för mig. Jag älskar att vara mamma.

Mardrömsresan genom vårdapparaten har satt djupa spår i hennes själ och de försöker Louise läka med hjälp av sin egen hemmasnickrade metod.

- En gång i halvåret har jag en sorgedag när jag tillåter mig att ligga på soffan och äta godis, tycka synd om sig själv och gråta floder. Det känns underbart efteråt, den kuren kan jag verkligen rekommendera.

______________________________________________________

Fakta om Louise/

Namn: Louise Backa Ålder: 33 år Familj: Sambon Anders, Alina 7 år, Kevin 12 år Bor: Hässleholm

______________________________________________________